Jubal utan Jag – Strindberg

Så kom en vacker dag en handelsresande, som förr varit teatersångare, och när han fick höra Klang, så blev han så förtjust att han bjöd Klangen ut på en kolifej om aftonen.
Och de slog käglor, de åt kräftor med dill, de drack punsch, och de sjöng framför allt.
Mellan skål och vägg och när de druckit duskål sade handelsresanden:
– Varför går du inte till teatern?
– Jag? svarte Klang; inte kan jag nu det?
– Du skall säga: jag vill! så kan du.
Det var en ny lärdom, ty sedan han var tre år, hade unge Klang inte begagnat orden ”jag” och ”vill”.
Nu tordes han varken vilja eller önska, och han bad icke få bli frestad mera.
Men handelsresanden kom igen, många gånger, och hade storsångare med sig. Frestelsen blev för stark; och Klangen tog sitt parti en afton, då han blivit applåderad av en riktig professor.
Så tog han avsked av patronen, och vid ett glas tackade han sin vän handelsresanden, som återgivet honom självförtroendet och viljan; ”viljan, denna järnstång i ryggen, som håller människan upprätt att hon icke faller ner på de fyra”. Och aldrig skulle han glömma sin vän, som lärt honom tro på sig själv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s