Understreckare – Kaj Falkman är diplomat och författare ~ Malraux

Camus fann friheten i fiktionen

UTBRYTARE. För Albert Camus var litteraturen viktigare än politiken. Men det var hans politiska ståndpunkt som hamnade i centrum för omvärldens intresse. Camus ­kritik av marxismen gjorde honom unik bland de samtida ­franska intellektuella och ledde till en brytning med Sartre.

13 juni 2009 kl 11:27, uppdaterad: 13 juni 2009 kl 12:31

När Albert Camus mottog Nobelpriset 1957 kom han till Stockholms Högskola för ett kort anförande med lång frågestund. Längst fram i den fullsatta aulan satt en grupp araber. En av dem ställde sig omedelbart upp för att leverera den första frågan, som urartade till ett häftigt angrepp på Camus för att han inte hade kämpat för Algeriets självständighet. Som närvarande student minns jag hur Albert Camus tålmodigt framlade ett antal exempel som bevis på att han enträget framställt krav på demokratiska rättigheter i Algeriet, så att algerier och fransmän kunde välja att leva tillsammans i fred och försoning. ”Men jag fördömer terrorism, blind terrorism som sprids på gatorna i Alger och som en dag kan drabba min mor och min familj! Om ni betraktar detta som rättvisa, så försvarar jag min mor framför rättvisan.” Camus uttalande riktades mot FLN, den algeriska Nationella befrielsefronten, vars företrädare satt på första bänken. Fransk press gav stort utrymme åt uttalandet, som kom att presenteras som en motsats till Jean-Paul Sartres ståndpunkt, att politisk rättvisa måste prioriteras framför individuella hänsyn.

En annan fråga som kom upp var huruvida Albert Camus var existentialist. Han svarade med eftertryck nej, han var inte existentialist: ”Jag fick mina första filosofiska intryck från grekerna, inte från 1800-talets Tyskland, vars filosofi är grunden för dagens existentialism.”

Detta var ännu ett tillbakavisande av Sartre, i vars flock Camus inte ville ingå, även om de periodvis umgicks och betraktade varandra som vänner. Det var också en kritik av formuleringen i Anders Österlings presentation av Albert Camus vid Nobelprisceremonin: ”Camus företräder också på sitt sätt den filosofiska riktning, som går under namnet existentialism…”

Camus var irriterad över att svenska journalister var mera intresserade av honom som politisk figur än som författare. Detta framgår av Olivier Todds stora biografi ”Albert Camus. Une vie” (1996). Enligt Todd skrev Dagens Nyheter att valet av Camus var svårbegripligt, hans idéer var få och föga intressanta, han saknade djup och fantasi som författare och med möjligt undantag för ”Främlingen” hade han bara skrivit böcker av andrahandsvärde.
Albert Camus upprepade ofta att han var mera intresserad av att skriva skönlitteratur än att splittra sina krafter på politik. ”Om jag skulle binda mig vid ett politiskt credo (läs: kommunistpartiet), skulle jag ställa all min kraft, vitalitet och intelligens till dess förfogande. Kanske all min talang och min själ, men inte hela mitt hjärta.” I motsats till politiskt engagerade vänner i Algeriet såg Camus inte politiken som en karriär utan som en plikt att kämpa för jämlikhet mellan fransmän och de arabiska algerierna. Eftersom kommunismen lovade jämlikhet, beslöt han till sist att förena sig med partiet. Det skedde i Alger 1935, då han var 22 år gammal. Han ville tjäna partiet som journalist, vilket han gjorde i algerisk och fransk press.

Albert Camus beundrade framför allt två franska författare, André Gide och André Malraux. När Gide i skrift förklarade sin definitiva besvikelse över sovjetisk kommunism efter en resa till Sovjetunionen 1936, blev Camus djupt tagen av skildringarna av förtryckt kollektivism och eländig fattigdom. Han ville kalla till en debatt om Gides erfarenheter, men förbjöds av franska kommunistpartiet. Camus kritiserade då partiets ledning och uteslöts ur partiet 1937 för ”trotskyistisk agitation”.

Han kände sig lättad över att ha övergivit politiken för litteraturen. Där fann han den frihet som politiken inte kunde erbjuda. Han började göra anteckningar till romanen som skulle bli hans genombrott, ”Främlingen”, som kom ut 1942. Till framgången bidrog i hög grad Sartre genom att i en positiv recension beteckna boken som ”den nya tidens roman, en representant för existentialismen.” Även om Camus tidigt tog avstånd från denna beteckning, blev den påklistrad honom genom Sartres försorg.

För Sartre var existentialismen en ateistisk filosofi med udden riktad mot slutna tankesystem. Mot religionens föreställningar att essensen (det gudomliga) föregår existensen, hävdade Sartre att existensen föregår essensen. Människan måste själv välja sin essens genom handling. Om människan ursäktar sitt liv genom att skylla på arv eller miljö, traditioner eller göra som mängden gör (”mängdförsjunkenhet”), hamnar hon i moralisk förljugenhet.

Också Camus var ateist, men han erkände att kristendomen hade en betydelsefull plats i historien. Även om man inte tror på religionen, skrev Camus, ”finns det något sant i den religiösa erfarenheten.” Ren vidskepelse!, dundrade Sartre.

Ett begrepp som dominerade ”Främlingen” var ”det absurda”. Det framställdes som en tragisk frånvaro eller en själslig stympning av människan. I efterföljande boken, ”Myten om Sisyfos” (1942), beskrivs Sisyfos som en gestalt som inser tillvarons absurditet och meningslöshet men som höjer sig över sitt öde. Sartre kommenterade Camus version av det absurda med påståendet att varken människan eller världen betraktade var för sig är absurda, utan det är kombinationen människa-värld som förorsakar det absurda.

Camus sände böckerna till sin litteräre idol André Malraux, som omedelbart svarade i positiva ordalag: ”Med dessa böcker intar ni en plats bland dem som har en röst i fransk litteratur, ni kommer snart att ha en läsekrets och en närvaro. Det tillfaller inte många.” Beträffande det absurda skrev Malraux med skärande klarsyn: ”Ni gör ett slags moralitet av detta begrepp; nu återstår att göra en psykologi av det.”

Camus var inte intresserad av psykologiska analyser, utan det blev verkligheten som kom att rycka honom bort från det absurda, nämligen nazisternas ockupation av Frankrike och den moraliska plikten att göra motstånd. Politiskt medverkade Camus i den illegala tidningen Combat, som han så småningom blev redaktör för.

Skönlitterärt uttryckte han motståndskampen i romanen ”Pesten” (1947), som blev en allegori över nazismen. Revolten var för Camus ett ideal, som kräver mod, solidaritet och självuppoffring. Boken blev hans största försäljningsframgång med 52000 exemplar sålda inom tre månader. Kritiken blev i allmänhet positiv, också från Sartre, som berömde Camus talang, men inför lyckta dörrar uttryckte han att Camus inte var något geni (den egenskapen förbehöll Sartre sig själv.)

Kommunistorganet Libération betecknade Camus som en ”intellektuell som flydde politiken och sökte skydd i moralen.” Camus kritiserade marxismen för dess farliga blandning av utopi och totalitarism. När marxisterna anklagade Camus för att sakna kunskaper om Marx läror, svarade han att han lärt dem ”i upplevd fattigdom och inte i texter som de flesta av er andra”.

Redan 1948 skrev han att på inga villkor kunde man acceptera koncentrationsläger. Han förstod inte blindheten hos franska intellektuella (läs: Sartre) för Sovjetunionens våld mot sin egen befolkning. I ”Människans revolt” (1951) angrep Camus den stalinistiska kommunismen och var därmed den första franske författare från vänsterhåll som tog sådan ställning. Denna bok prisades i Figaro Littéraire som jämbördig med Malrauxs ”Människans lott” (1933), medan kommunistpressen anklagade Camus för att spela högern i händerna.

En kritiker i Sartres tidskrift Les Temps Modernes nedgjorde boken på 20 sidor, framför allt för bristen på förståelse för historiens och kapitalets roll i revolutionen och för Camus ”förgudligande av individen”. Camus svarade att han var trött på att läxas upp av kritiker som ”aldrig ställde något annat än sin fåtölj i historiens riktning.” Detta var en anspelning på en händelse vid Paris befrielse, då Camus fann Sartre sitta och sova på första parkett i Comédie-Française, där filosofen var officiellt ansvarig för att ”befria” teatern.

Sartre blev rasande och klandrade Camus för att vara okunnig i filosofi men fylld av moraliserande hybris. Brytningen blev total. Camus plågades av den öppna konflikten i en vänskap som dock varat i över ett decennium. Han anfäktades av tvivel på det riktiga i styrkan hos sina egna angrepp, men han rättfärdigade sig med att sanningen var viktigare än den envisa skottväxlingen mellan höger- och vänsterbarrikader med honom själv som ställföreträdande måltavla.
Motståndsrörelsens symbol general de Gaulle blev också ledstjärna för Combat. Men efter befrielsen uppstod problem, för Combat ville inte ge politiskt stöd åt gaullismen då denna blev ett politiskt parti i likhet med andra partier, i synnerhet socialistpartiet. Som fristående organ utan att ta politisk ställning förlorade tidningen läsare och blev snart konkursmässig.

André Malraux, som varit överste i motståndsrörelsen, erbjöd sig att hjälpa tidningen med ett ekonomiskt stöd från gaullisterna, men detta kunde Camus inte acceptera. Han deklarerade i Combat: ”Vi har beslutat att undertrycka politiken och ersätta den med moralen”. Försäljningsnedgången fick Camus att lämna tidningen.

Malraux betraktade inte Camus som en vän utan snarare som en protegé. Åldersskillnaden var för stor, tolv år. Dessutom rörde de sig i olika kretsar. Camus beundrade Malraux som kosmopolitisk frihetshjälte, som förvandlat sina upplevelser i Asien och Spanien till storartad litteratur med moraliska fanfarer.

När Camus fick beskedet att han tilldelats Nobelpriset, var hans första reaktion ”Malraux borde ha fått det!” Sedan Camus offentligt upprepat detta, skrev Malraux till honom: ”Käre Camus, Dina offentliga uttalanden hedrar oss båda, jag tackar Dig.” En storsint attityd, men Malraux dotter varnade familjen och vänkretsen att inte nämna Nobelpriset i faderns närvaro.

Intressant är att Svenska Akademiens ledamot Dag Hammarskjöld delade Camus åsikt. Han framförde till Akademien att det vore en allvarlig missbedömning att gå förbi Malraux till förmån för Camus. Sedan Malraux 1969 lämnat sin kulturministerpost under de Gaulle, blev han åter aktuell som Nobelpriskandidat, i synnerhet efter publiceringen av ”Antimémoires” (1967). Hans närmaste medtävlare var Samuel Beckett och W H Auden – och Beckett hemförde priset 1969.

Ett förklarande ljus över Albert Camus liv framförs i hans ofullbordade självbiografiska roman ”Den första människan”, som utgavs 1994, långt efter hans död i en bilolycka 1960, 46 år gammal. I Algeriet växte pojken upp i fattigdom med en döv men kärleksfull mor och en tyrannisk mormor. I likhet med Le Clézio i ”Afrikanen” forskar Camus efter sin frånvarande far, som stupade vid slagfältet i Marne 1914, ett knappt år efter sonens födelse. Modern sade att han liknade sin far, men Albert frågade sig om han var lika egensinning, dumdristig och tapper som fadern.

Camus barndomsskildring är innerligare än Le Clézios, men så är den också skriven av en man, vars ”unga blod brusade inom honom tillsammans med en allt uppslukande livshunger, en skygg och lysten intelligens, och genom det hela gick en ständig, stormande glädje, avbruten av häftiga inbromsningar som en okänd värld påtvingade honom.” I boken hyllar han sin lärare, Monsieur Bernard, som fick honom att för första gången känna att han fanns till och var föremål för den högsta aktning: han ansåg honom ”värdig att upptäcka världen.” Albert Camus lärde sig älska livet. Så illa tvungen eftersom han inte trodde på något annat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s