Minnesskrift

Avslutade just ett långt samtal med min mor, som tillsammans med mina mostrar reste till södra Kurdistan, för att högtidlighålla minnet av Sheikh Ezzedin Hosseini, som gick bort den 10 februari 2011.

För att hedra minnet av Morfar, Sheikh Ezzedin, hölls en minnesceremoni på årsdagen av hans bortgång den 10 februari, vid hans grav och sista viloplats på deb legendariska begravningsplatsen Girdî Seywan. Från Kurdistans alla väderstreck hade i princip samtliga politiska partier, ett dussintal författare samt intellektuella, deltagit på ceremonin och i procession lagt blomsterkransar på graven. Hon berättade att minneshögtiden varit mycket rörande och oerhört fin.

Säkerhetspådraget hade emellertid varit kolossalt. Redan flera dagar innan den 10 februari hade minneshögtiden hotats. Under ceremonin greps tre unga personer. Det var dock oklart för henne vad de varit misstänkta för, eller om de försökt utföra något dåd.

Mottagandet i söder har emellertid varit fantastiskt – värmen, kärleken och det hjärtliga bemötande de mottagit från folket var obeskrivligt, sade hon. Från regeringen, oppositionen, politiska grupper i Östra Kurdistan, muslimska partier, organisationer, samt intellektuella och författare – från samhället i dess helhet – möttes de av en djup aktning och vördnad för minnet av Mamosta.

Flera dokumentärer har spelats in och det nationella arkivinstitutet i södra Kurdistan ämnar ge ut en serie publikationer (tryck/digital) om Sheikh Ezzedins liv, religionsfilosofi och politiska historia – bl a som symbol för den kurdiska revolten 1979. Två böcker skrivs i dagsläget om hans liv, varav en är en avhandling som skall påbörjas vid universitet i Silemani.

Några dagar efter minneshögtiden, bjöds min mor och mina mostrar till Qendil och den kurdiska gerillans högkvarter, för att även där högtidlighålla årsdagen. Det är nu nära tre decennier sedan de själva vandrade i de bergen tillsammans med Sheikh Ezzedin och frihetskämpar från hela Kurdistan. Efter flera timmars bilfärd och en kort vandring till fots mottogs de på en av Qendils bergstoppar, för middag och en symbolisk ceremoni med befälhavare ur gerillan.

Ord tjänar ingenting till när man skall uttrycka all den kärlek, värme och omtanke vår familj har mottagit av det kurdiska folket, efter Sheikh Ezzedins bortgång och i samband med hans minneshögtid. Tack är fel att säga i detta sammanhang. Han vann det kurdiska folkets hjärta och blev ett kapitel i Kurdistans historia genom en andlig kärlek för att kämpa och strida för sina övertygelser, med ett glödande frihets- och rättvisepatos som förblev ungt och upproriskt, men även oavbrutet i 70 år – fram till det att han tog sina sista andetag den 10 februari 2011.

Där tack är fel förefaller inspiration vara rätt; man skall vinna insikt och hämta nya krafter ur detta, ur denna källa. Det är i sin helhet en episk kärlek, en värme, som man delar utanför tacksägelser – djupt ned i ens eget hjärta.

Ett par dagar, i slutet av januari, var Morfar vid fullt medvetande på sjukhuset. Jag berättade då om Jasminerevolutionen och Ben Alis fall i Tunisien samt den egyptiska revolutionens uppflammande. Talförmågan hade han mist; men jag glömmer aldrig den blick och det leende jag fick till svar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s