ur Doktor Glas – 10 augusti, gissel

Posted on f

0


Söderberg

Nu kommer natten; en stjärna blinkar redan genom bladverket i den stora kastanjen. Jag känner att jag får sova gott i natt; det är svalt och lugnt i mitt huvud. Ändå har jag svårt att slita mig från trädet och stjärnan.

Natten. Ett så vackert ord! Natten är äldre än dagen, sade de gamla gallerna. De trodde att den korta förgängliga dagen var född av den oändliga natten.

Den stora, oändliga natten.

Nå, det är nu också ett talesätt… Vad är natten, vad är det som vi kalla natten? Det är den smala koniska skuggan av vår lilla planet. En liten spetsig kägla av mörker mitt i ett hav av ljus. Och detta ljushav, vad är det? En gnista i rymden. Den lilla ljuskretsen kring en liten stjärna: solen.

Å, vad är det för en pest som har gripit människorna att fråga om allting vad det är? Vad är det för ett gissel som har piskat dem ut ur den övriga syskonringen av krälande och gående och springande och klättrande och flygande varelser på jorden, ut att se på sin värld och sitt liv uppifrån, utifrån, med kalla främmande ögon, och finna det smått och ingenting värt? Vart bär det hän, hur skall det sluta? Jag måste tänka på den klagande kvinnorösten som jag hörde i min dröm, jag hör den ännu i mina öron, en gammal, förgråten kvinnas röst: världen brinner, världen brinner!

Du skall se på din värld från din egen synpunkt och icke från någon tänkt punkt ute i rymden; du skall blygsamt mäta med ditt eget mått, efter ditt stånd och dina villkor, människan-jordbebyggarens stånd och villkor. Då är jorden stor nog och livet en viktig sak, och natten oändlig och djup.

Annonser
Posted in: Literature