ur en Blå bok – 809 Människokroppens skönhet

Posted on f

0


Strindberg

Liksom allt annat i naturen är skelettet både fullt ändamålsenligt och fullkomligt skönt; skönt i mått, förhållanden och form.

Knäskålen är som bekant ett mästerverk av mekanisk konst och skön konst.

Musklerna, dem man icke ser annat än på anatomisalen, utgöra för sig ett evigt stående bevis att de icke gjort sig själva eller uppstått, utan att de äro gjorda för hand, av en mekaniker, en kirurgisk instrumentmakare, en bandagist, och en  väldig konstnär. Artisten får också tillgripa ecorchén, när det gäller vara sann och skön. Men kommer den fina huden på, och alla sinuositeter äro fyllda och utmodellerade med fett, då är skönheten framme, vilken kan vara övermänsklig och verkligen erinrar om att människan är en guds avbild.

De vackraste muskler äro deltoïden på skuldran (axeln), biceps på överarmen, dock mannens företrädesrätt, höftmusklerna, kvinnans ära, och den vackraste av dem alla, gemini, gastroknemierna eller vaden.

Delta, eller den kvinnliga skuldran som man får se i överljus på baler, är, eller kan vara en liten parabel, alltså ett snitt av en ljuskägla parallellt med sidan. Men jag har icke sett ett skulpturverk, där denna detalj är prononcerad, varken i Milo eller Medici, vilka båda hava hängande axlar som Thorwaldsens svanhalsar. Dessa elfenbensbollar, som dock icke äro sfärer, visa sig först i sin skönhet när de lyftas av nyckelbenen, eller när föremålet axlar sig, dyker ner med huvud och hals i sin egen barm.

Den Meliska Venus äger två linjer som göra hela konstverket. Den vänstra höften fortsättes uppåt av sciaticus och tillsammans med denna bildar den en kurva av högsta ordning, vilken på engelska kallas cubical parabola, och besitter flera egenskaper som kunna läras i analytiska geometrien.

Den högra höften är sträckt och fortsätter uppåt i en linje kallad Sinus-kurva, eller harmonisk kurva, vilken förekommer i musiken och i havsvågen.

/att följas upp…

Annonser
Posted in: Literature