Ur 1793

Victor Hugo

Det som undgick dess samtida, var just dess storhet; alla var så rädda att ingen blev bländad. Allt stort väcker en helig bävan. Att beundra medelmåttor och små höjder är lätt, men alltför högt och sett på nära håll, ett snille eller ett berg, en nationalförsamling eller ett mästerverk, skrämmer. Varje topp tycks omåttlig. Att bestiga den tröttar ut. Man flämtar på branterna, halkar på sluttningarna, gör sig illa på klippspetsar som är mycket vackra; de skummande forsarna talar om var avgrunderna finns, molnen döljer topparna och klättringen upp skrämmer lika mycket som fallet. Därför var också skräcken så mycket större än beundran. Man erfar den märkliga känslan av motvilja mot storheten. Man ser avgrunderna, men inte det höga, man ser odjuret, men inte undret.

Annonser

2 thoughts on “Ur 1793”

  1. Hade missat att d ska stå *alla var så ”rädda”

  2. Vart någonstans i boken står det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s