ur Siddhartha

Hesse, sid 7

Siddhartha började känna sig otillfredställd med sig själv. Han började känna att faderns kärlek, moderns kärlek, ja även hans vän Govindas kärlek icke i evighet kunde göra honom lycklig, lugn, mätt och förnöjd. Han började ana att hans vördnadsvärde fader och de andra lärarna, de visa bramanerna, redan hade delgivit honom det mesta och bästa av sin visdom, att de hade fyllt hans väntande fat med allt vad de förmådde; men fatet var inte fyllt, anden var inte tillfredställd, själen var inte lugn, hjärtat hade inte fått nog. Tvagningarna var nog bra men de gjordes med vatten, de sköljde inte bort några synder, de släckte inte själens törst, stillade inte hjärtats ve. Offren och gudarnas tillbedjan var förträffliga saker – men var det allt? Sänkte offren lycka? Och hur var det med gudarna? Var det verkligen Prjapati som hade skapat världen? Var det inte Atman, han, den ende? Var inte gudarna bilder, skapade liksom du och jag, timliga, förgängliga? Var det under sådana omständigheter bra och riktigt, var det något djuptänkt, var det högsta att offra åt gudarna?

Vem tillkom offer och tillbedjan om icke honom allenast, Atman, den ende? Och var skulle Atman sökas, var bodde han, var slog hans eviga hjärta annat än i ens eget jag, det innersta, oförstörbara som var och en bar inom sig? Men var, var fanns detta jag, detta innersta, detta sista och första? Det var inte kött och blod, det var inte tanke och medvetande, lärde de visaste. Vad var det då? Att tränga dit ner till jaget, till Atman – fanns det någon annan uppgift som lönade sig? Ack, men ingen visade vägen, ingen kände den, inte fadern, inte lärarna och de vise, inte de heliga offerhymnerna! Allt visste bramanerna och deras heliga böcker, allt visste de; med allt hade de sysselsatt sig, mer än allt: med världens skapelse, talets uppkomst, födan, inandningen, sinnenas ordningsföljd, gudarnas verk – oändligt mycket visste de, men hade det något värde att veta allt detta när man inte visste det enda och viktigaste, det enda viktiga?

Deutsch:

“Siddhartha hatte begonnen, Unzufriedenheit in sich zu nähren. Er hatte begonnen zu fühlen, daß die Liebe seines Vaters, und die Liebe seiner Mutter, und auch die Liebe seines Freundes, Govindas, nicht immer und für alle Zeit ihn beglücken, ihn stillen, ihn sättigen, ihm genügen werde. Er hatte begonnen zu ahnen, daß sein ehrwürdiger Vater und seine anderen Lehrer, daß die weisen Brahmanen ihm von ihrer Weisheit das meiste und beste schon mitgeteilt, daß sie ihre Fülle schon in sein wartendes Gefäß gegossen hätten, und das Gefäß war nicht voll, der Geist war nicht begnügt, die Seele war nicht ruhig, das Herz nicht gestillt.”

“Die Waschungen waren gut, aber sie waren Wasser, sie wuschen nicht Sünde ab, sie heilten nicht Geistesdurst, sie lösten nicht Herzensangst. Vortrefflich waren die Opfer und die Anrufung der Götter—aber war dies alles? Gaben die Opfer Glück? Und wie war das mit den Göttern? War es wirklich Prajapati, der die Welt erschaffen hat? War es nicht der Atman, Er, der Einzige, der All-Eine? Waren nicht die Götter Gestaltungen, erschaffen wie ich und du, der Zeit untertan, vergänglich? War es also gut, war es richtig, war es ein sinnvolles und höchstes Tun, den Göttern zu opfern? Wem anders war zu opfern, wem anders war Verehrung darzubringen als Ihm, dem Einzigen, dem Atman? Und wo war Atman zu finden, wo wohnte Er, wo schlug Sein ewiges Herz, wo anders als im eigenen Ich, im Innersten, im Unzerstörbaren, das ein jeder in sich trug?”

“Aber wo, wo war dies Ich, dies Innerste, dies Letzte? Es war nicht Fleisch und Bein, es war nicht Denken noch Bewußtsein, so lehrten die Weisesten. Wo, wo also war es? Dorthin zu dringen, zum Ich, zu mir, zum Atman,—gab es einen andern Weg, den zu suchen sich lohnte? Ach, und niemand zeigte diesen Weg, niemand wußte ihn, nicht der Vater, nicht die Lehrer und Weisen, nicht die heiligen Opfergesänge! Alles wußten sie, die Brahmanen und ihre heiligen Bücher, alles wußten sie, um alles hatten sie sich gekümmert und um mehr als alles, die Erschaffung der Welt, das Entstehen der Rede, der Speise, des Einatmens, des Ausatmens, die Ordnungen der Sinne, die Taten der Götter—unendlich vieles wußten sie—aber war es wertvoll, dies alles zu wissen, wenn man das Eine und Einzige nicht wußte, das Wichtigste, das allein Wichtige?”

Excerpt From: Hermann Hesse. “Siddhartha: eine indische Dichtung.” iBooks.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s