Svart hud vita masker – stycke ur kap.

Posted on f

0


Fanon
B. Negern och Hegel

Självmedvetandet är i sig och för sig när och på grund av att det är i sig och för sig för ett annat självmedvetande; det vill säga att det är endast genom att erkännas.

Hegel

Människan är bara mänsklig i den mån hon strävar efter att göra sig gällande inför en annan människa för att vinna dennes erkännande. Så länge den andre inte har erkänt henne, kommer denne andre att förbli föremålet för hennes handlingar. Det är på den andre, på dennes erkännande, som hennes mänskliga värde och verklighet beror. Hennes livs mening kondenseras i den andre.

Det råder ingen öppen strid mellan vit och svart.

En dag erkände den Vite Herren den svarte slaven utan strid.

Men den före detta slaven vill göra sig själv erkänd.

Det finns i den hegelska dialektiken en absolut ömsesidighet som måste lyftas fram.

Det är genom att överskrida min egen omedelbara tillvaro som jag uppfattar den andres vara som en naturlig och mer än naturlig från att gå i båda riktningarna, håller jag kvar den andre inom sig själv. I värsta fall kanske jag till och med berövar honom detta vara-för-sig.

Det enda sättet att bryta denna infernaliska cirkel som återför mig till mig själv är att, genom förmedling och erkännande, återge den andre hans mänskliga verklighet, som är något annat än den laturliga verkligheten. Men den andre måste göra detsamma: »Ett ensidigt handlande vore gagnlöst, emedan det som skall ske enbart kan komma till stånd genom båda»; »…de erkänner varandra såsom j ömsesidigt erkännande varandra» (hegel 110)

I sin omedelbarhet är självmedvetandet ett enkelt vara-för-sig. För att uppnå visshet om mig själv måste jag integrera erkännandets begrepp. Den andre väntar å sin sida på mitt erkännande för att utvecklas i det universella självmedvetandet. Varje självmedvetande strävar efter att vara absolut. Det vill erkännas som ett grundläggande värde utan förankring i livet, som en transformation av subjektiv visshet (Gewissheit) till objektiv sanning (Wahrheit).

När självmedvetandet stöter på motstånd från andra erfar det begär: den första etappen på den väg som leder till andens värdighet. Det accepterar att riskera sitt liv, och hotar därmed den andres fysiska existens. »Och det är endast genom att sätta livet på spel som friheten bevaras, som man erfar och bevisar att självmedvetandets väsen inte är varat, inte är det omedelbara sätt varpå självmedvetandet först framträder, att det inte är nedsänkt i livets utbredning. (hegel 111)

På så sätt kan tillvaron i-sig-för-sig bara förverkligas genom kamp och den risk kampen för med sig. Denna risk innebär att jag överskrider livet i riktning mot det högsta goda, som består i omvandlingen av den subjektiva vissheten som jag har om mitt eget värde till en allmängiltig objektiv sanning.

Jag kräver att bli betraktad utifrån mitt Begär. Jag är inte bara här-och-nu, innesluten i tingligheten. Jag finns till för en annan plats och en annan uppgift. Jag begär att man uppmärksammar min negerande aktivitet i den mån som jag söker någonting annat än livet; i den mån som jag kämpar för födelsen av en mänsklig värld, för en värld av ömsesidiga erkännanden.

Den som vägrar erkänna mig är emot mig. I en oförsonlig strid är jag beredd att acceptera dödens konvulsioner, den oåterkalleliga upplösningen, men också det omöjligas möjlighet.

Den andre kan emellertid erkänna mig utan strid: »Den som inte satt sitt liv på spel kan mycket väl erkännas som person, men han har inte nått sanningen i detta erkännande som ett självständigt självmedvetande. (hegel 111)

Historiskt sett har negern, genomsyrad av tjänandets brist på essens, blivit befriad av herren. Han har inte kämpat för sin frihet.

Ut ur slaveriet dök negern upp på den arena där herrarna brukade hålla till. I likhet med tjänstefolket som en gång om året tillåts dansa i salongen, söker negern stöd. Negern har inte blivit herre. När det inte längre finns några slavar, finns det inte några herrar.

Negern är en slav som fått lov att inta en herres attityd.

Den vite är en herre som tillåtit sina slavar att äta vid sitt bord.

En dag sade en vänlig, inflytelserik, vit herre till sina vänner: »Låt oss vara snälla mot negrerna…» ’

De vita herrarna spjärnade emot, för det var ju trots allt inte lätt, men de beslutade till slut att upphöja dessa människor-maskiner-djur till den högsta rangen av människor.

Slaveri skall ej längre förekomma på fransk jord.

Omvälvningen nådde de svarta utifrån. Andra handlade å den svartes vägnar. Värden som inte uppstått utifrån hans eget handlande, värden som inte sprang ur hans eget förhöjda blodtryck, kom för att utföra sin färgade ringdans omkring honom. Omvälvningarna gjorde inte negern radikalt annorlunda. Han gick från ett sätt att leva till ett annat, men inte från ett liv till ett annat. Liksom det händer att en tidigare mentalsjuk patient får återfall då han upplyses om att han snart kommer att skrivas ut, förorsakade budskåpet om de svarta slavarnas befrielse psykoser och plötsliga dödsfall.

Man mottar inte ett sådant budskap två gånger i sitt liv. Den svarte har nöjt sig med att tacka den vite, och det mest påtagliga beviset på det återfinns i det imponerande antal statyer som finns spridda över Frankrike och i kolonierna – som föreställer det vita Frankrike smekande det krulliga håret på den tappre neger vars kedjor man just sprängt.

»Säg tack till farbrodern», säger modern till sonen… men vi vet att ofta skulle den lille gossen vilja skrika ett annat ord, ett mer uppseendeväckande ord…

I sin egenskap av herre sade den vite till negern: »Från och med nu är du fri.»

Men negern känner inte till frihetens pris, för han har inte slagits för den…

192-196

 

Vid de tillfällen då negern stirrar stint på den vite, säger den vite: »Broder, det finns ingen skillnad mellan oss.» Ändå vet negern att det finns en skillnad. Han önskar den. Han skulle vilja att den vite säger till honom: »förbannade neger». Då skulle han få denna unika chans – att »visa dom…».

196

Annonser