ur Människans revolt

Camus, sid. 77

Då den romantiske revoltören hyllar individen och det onda tar han inte människornas parti utan bara sitt eget. Snobbismen, hur den än gestaltas, är alltid snobbism i förhållande till Gud. I egenskap av skapad varelse måste individen uppresa sig mot skaparen. Han har behov av Gud och praktiserar i förhållande till honom ett slags dystert koketteri. Armand Hoog har med rätta påstått att Gud ännu inte är död i romantikernas verk, trots den nietzscheanska atmosfär som där råder. Inte ens den fördömelse som man så högljutt ropar efter är annat än ett gott skämt med Gud. Med Dostojevskij går skildringen av revolten däremot ett steg längre. Ivan Karamasov tar parti för människorna och betonar deras oskuld. Han hävdar att den dödsdom som vilar över dem är orättvis. Hans första impuls är emellertid inte att tala för det onda utan för den rättvisa, som han sätter över det gudomliga. Han förnekar alltså inte uttryckligen Guds existens. Han förkastar honom i namn av ett moraliskt värde. Den romantiske revoltören strävade efter att tala till Gud som en jämlike. Ondskan ger ondskan svar, grymheten möts av högmodet.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s