från Dagboken, 1835

Kierkegaard

(29 juli.) När man går från värdshuset over Sortebro (så kallad, därför att pesten på sin tid skall ha stannat här) in på de nakna fält, som ligga längs stranden, ungefär en fjärdingsväg mot nor, så kommer man till den högsta punkten här, nämligen Gilbjerget. Den har alltid varit en av mina älsklingsplatser. Och när jag stod här en stilla afton, när havet med djupt, stilla allvar stämde upp sin sång, när mitt öga inte mötte ene neda seglare på den väldiga ytan, utan blottt himmel och hav möttes, när åt andra hållet livets brådskande arbete förstummades och fåglarna sjöngo sin aftonbön – då stego ofta de kära avlidna fram ur graven för mig, eller rättare sagt, det föreföll mig som om de inte vore döda. Jag trivdes så väl ibland dem, jag vilade i deras famn, och det var mig, som om jag vore utom kroppen och svävade omkring med dem i en högre eter – tillls måsen hesa skri påminde mig om att jag var ensam, och allt försvann för mitt öga, och jag vände tillbaka med vemodsfullt hjärta för att blanda mig i världens vimmel, dock utan att glömma dessa saliga ögonblick. – ofta stod jag där och skådade ut över mitt förgångna liv och över de olika förhållanden, som hade övat inflytande på mig, och de småaktiga, som så ofta blir till anstöt i livet, och de många missförstånd, som så ofta skilja från varandra själar, vilka om de rätt förstode varann skulle knytas samman med oupplösliga band, allt detta svann hän för min betraktande blick. När det hela – sett i ett sådant perspektiv – endast visade de större, kraftigare konturerrna och jag inte, såsom man så ofta gör, förlorade mig i detaljer utan såg det hela i sin totalitet, då fick jag  mod attt se allt på ett nytt sätt, att tillstå hur ofta  jag själv hade begått misstag och att förlåta andras. – när jag stod där utan att förstämning eller försagdhet lät mig se mig själv såsom blott en enklitikon till de människor, som vanligtvis omgiva mig, och utan att stoltheten gjorde mig själv till den konstituerande principen i någon liten krets – när jag stod där ensam och övergiven och havets makt och elementernas kamp påminde mig om min intighet och å andra sidan fåglarnas säkra flykt påminde mig om Kristi ord: Icke en spark faller till jorden utan eder Faders vilja – då kände jag på en gång, hur stor och hur ringa jag är, då hade de två väldiga makterna stolthet och ödmjukhet smält samman i harmonisk enhet. Och lycklig är den man, för vilken detta är möjligt i varje ögonblick i hans liv, i vars bröst dessa två faktorer inte blott ha ingått bröllop – ett giftermål, som varken är ett resonemangsäktenskap eller en mesallians utan i sanning ett stilla bröllop, hållet i människans djupaste lönkammare, i det allra heligaste, där inte många vittnen äro tillstädes utan där allt sker endast inför dens ögon, som ensam  bevistade det första bröllopet i Edens lustgård och välsignade paret, – ett giftermål, som inte heller kommer att bli ofruktbart utan bära välsignade frukter, vilket också kommer att visa sig i världen för den skarpsynte iakttagarens blick. Ty med dessa frukter är det som med kryptogamerna i växtriket: de undandraga sig mängdens uppmärksamhet, och endast en enstaka forskare uppsöker dem och glädjer sig över sitt fynd. Lugnt och stilla skall hans liv förflyta, och han skall varken tömma stolthetens berusande bägare eller förtvivlans bittra kalk. Han har funnit vad den store filosofen  – som genom sina beräkningar tillintetgjorde fiendernas anfallsredskap – önskade men inte fann: den arkimediska punkten, från vilken han skulle kunna lyfta hela världen, den punkt, som just därför måste ligga utanför världen, utanför tidens och rummets brgränsning.

Härifrån har jag sett havet krusas av ett sakta vinddrag, sett det leka med småstenar, härifrån har jag sett dess yta förvandlas i en fruktansvärd snöyta och hört stormens bas slå över i falsett, här har jag så att säga sett världens skapelse och undergång – syner, som i sanning tvinga till tystnad. Dock, varför använda detta uttryck, som så ofta vanhelgas? Hur ofta möter man inte dessa sentimentala blondiner, som likna nymfer i vita klädningar och som med beväpnat öga betrakta sådana fenomen och brista ut i ”stum beundran” – ? Om dem gäller vad Gynther säger vid ett annat tillfälle: ”Människor, som komma med beväpnat öga men också med bepansrat hjärta. ” Vilken olikhet mot den sunda, livsglada, naturliga flickan, som med oskuld i sitt öga och på sin panna skådar samma syner! Också hon förstummas; men liksom fordom Jungfru Maria gömmer hon det djupt i sitt hjärta.

För att således lära sann ödmjukhet (med detta uttryck vill jag beteckna det omtalade själstillståndet) är det bäst, att människan drar sig ut ut världens vimmel (vi se också, att Kristus drager sig tillbaka, både när han skall beträda den törnströdda vägen och när folket vill utropa honom till konung); ty i livet är antingen det deprimerande eller det eleverande intrycket alltför starkt för att den sanna jämvikten skall kunna uppnås. Här beror naturligtvis mycket på individualiteten; ty liksom nästan varje filosof tror sig ha funnit sanningen och nästan varje diktatre tror sig ha nått Parnassens höjder, så finna vi å andra sidan många, som knyta sin existens till en annan, liksom parasiten till växten, som leva och dö i en annan (te x fransmannen i förhållande till Napoleon). Men mitt i naturen, där människan, fri från livets kvalmiga luft, andas friare, här öppnar själen sig villigt för varje ädelt intryck. Här träder människan ut som naturens herre, men hon känner också, att någor högre visar sig i den, något som hon måste böjaa sig för; hon känner sig nödgad att giva sig hän till den makt, som styr det hela. (Jag bortser naturligtvis från dem, som ingenting högre se i naturen än blott masssan – dessa människor, som i himlen se en ostkupa och i människorna maskar, som bo under den!)  Här känner hon sig stor och liten på en gång, och det utan att behöva den fichteska anmärkningen (i ”Die Bestimmung des Menschen”) om ett sandkorn såsom kostituerande världen, en sats som kommer vansinnet mycket nära.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s