från Avslutande ovetenskaplig efterskrift

Kierkegaard, sid 36-37

Kristendomen är ande, ande är innerlighet, innerlighet är subjektivitet, subjektivitet i allt väsentligt lidelse, maximalt en oändlig lidelse, personligt intresserad i sin eviga salighet.

Så snart man tar bort subjektiviteten, och från subjektivieteten lidelsen, och från lidelsen det oändliga intresset, så ges det överhuvudtaget inget avgörande, varken i detta eller i något annat problem. Varje avgörande, varje väsentlig avgörande ligger i subjektiveteten. En betraktare (och detta är den objektiva subjektiviteten) känner inte på någon punkt ett oändligt begär efter ett avgörande och kan heller inte se ett sådant. Detta är objektivetens falsarium och mediationens betydelse som genomgång i den fortsatta processen, vari ingenting består och vari heller ingeting är oändligt avgjort, eftersom rörelsen vänder tillbaka in i sig själv och röelsen själv är en chimär och spekulationen alltid efterklok. Objekivt sett finns det tillräckligtt med resultat överallt, men ingenstans något avgörande resultat, vilket är helt i sin ordning, just därför att avgörandet ligger i subjektiviteten, väsentligen i lidelsen, maximalt i den för sin eviga salighet oändligt intresserade personliga lidelse.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s