ur Anteckningar

Camus, sommaren 1935.

Rädslan är det pris man betalar för att resa. I vissa ögonblick, när vi är långt borta från vårt land och vårt modersmål (en fransk dagstidning blir ovärderlig. Och dessa kvällstimmar på kaféerna då man försöker snudda vid andra människor med armbågen), grips vi av en dunkel rädsla och en instinktiv längtan att återvända till de gamla vanornas trygghet. Detta är resans mest uppenbara vinst. I sådana ögonblick är vi rastlösa men porösa. Minsta stöt skakar om oss ända in i själen. Vi behöver bara se ett ljusknippe och genast är evigheten där. Därför är det fel att säga att man reser för sitt nöjes skull. Det är inte ett nöje att resa. Jag ser det snarare som en övning i askes. Man reser för sin bildnings skull, om man med bildning menar att utveckla sitt känsilgaste sinne, som är sinnet för det eviga. Att resa, som är en sorts större och allvarligare vetenskap, för oss närmare oss själva.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s