ur Anteckningar

Camus, sid 49

Ibland efter alla dessa dagar då viljan ensam stod vid rodret, då timme för timme detta arbete byggdes som inte tillät minsta svaghet eller bristande koncentration, som ville utplåna känslan och världen, å! hur jag då kunde släppa tyglarna och lättad kasta mig rakt in i ångesten som under alla dessa dagar varit min ständiga följeslagare. Vilket begär, vilken frestelse att inte längre vara någonting som måste byggas, att överge detta verk och det tredskande ansikte jag hade att forma. Jag älskade, jag längtade, jag åtrådde, jag var äntligen människa…

… den öde sommarhimlen, havet jag älskar så och dess läppar som närmade sig mina.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s