utdrag ur Förförarens dagbok

Posted on f

0


Kierkegaard

Hur låter det sig nu förklaras, att dagboken trots detta har fått en sådan karaktär av dikt? Svaret härpå är inte svårt att finna, det låter sig förklaras av hans diktarnatur, som, om man så vill inte är rik nog, eller, om man så vill, inte fattig nog för att skilja poesi och verklighet från varandra. Det poetiska var det extra han själv bar inom sig. Detta extra var det poetiska han njöt av i verklighetens poetiska situation; detta tog han åter tillbaka i form av konstnärlig reflektion. Det var den andra njutningen, och njutningen var hela hans liv anlagt på. I det första fallet njöt han personligen av det estetiska, i det andra fallet njöt han estetiskt av sin personlighet. I det första fallet var poängen den, att han egoistiskt-personligt njöt av det, som dels verkligheten gav honom, dels han själv hade befruktat verkligheten med; i det andra fallet förflyktigades hans personlighet och han njöt då av situationen och sig själv i situationen. I det första fallet behöve han ständigt verkligheten som anledning, som moment; i det andra fallet hade verkligheten drunknat i det poetiska. Frukten av det första stadiet är således den stämning, ur vilken dagboken har framgått som det andra stadiets frukt, detta ord i det andra fallet tagt i en något annan bemärkelse än i det första. Det poetiska har han sålunda ständigt nått i och genom den tvetydighet, i vilken hans liv förflöt.

Vilken makt att föryngra har dock inte en ung flicka! Inte morgonluftens friskhet, inte vindens sus, inte havets kyla, inte vinets doft och eldighet, ingenting i världen har denna föryngrande makt.

Det finns olika slag av kvinnlig rodnad. Först har vi den grova rodnaden, den rodnad, som liknar rödkrita. Det är den romanskrivarna aldrig kan få nog av, när de ska skildra sina hjältinnor. Så är det den fina rodnaden – det är andens morgonrodnad. Hos en ung flicka är den ovärderlig.

Annonser
Posted in: Literature