ur Pan

Hamsun

Den första järnnatten.

Klockan nio går solen ned. Det lägger sig ett matt mörker över jorden, ett par stjärnor syns, två timmar senare kan man se ett skimmer av månen. Jag vandrar ut i skogen med min bössa och min hund, jag gör upp en nying och ljuset från mitt bål faller in mellan furustammarns frost. Det är ingen tröst.

Den första järnnatten, säger jag. Och en förvirrande häftig glädje över tiden, råden och över platsen skälver sällsamt genom mig. En skål, ni människor, djur och fåglar, för den ensamma natten i skogen!

En skål för mörkret och Guds mummel mellan träden, för tystnadens ljuva, enkla välljud mot mina öron, för grönt löv och galt löv. En skål för det livets ljud jag hör, en fnysande nos mot gräset, en hund som vädrar utefter marken. En stormande skål för den vildkatt som ligger på strupen och siktar och bereder sig till språnget på en sparv i mörkret, i mörkret! En skål för den barmhärtiga stillheten på jorden, för stjärnorna och för halvmånen, ja för dem och den!…

Jag reser mig upp och lyssnar. Ingen har hört mig. Jag sätter mig igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s