ur Myten om Sysifos

Camus
Om jag vore ett träd bland träden, ett djur bland djuren skulle livet ha en mening eller rättare sagt: problemet skulle inte ha någon mening, eftersom jag skulle vara en del av världen. Jag skulle vara den värld, som nu hela mitt medvetande och hela mitt krav på förtrogenhet ställer mig i motsats till. Det är det löjliga förnuftet, som ställer mig emot hela skapelsen. Jag kan inte förneka det med ett penndrag. Det som jag tror vara sant måste jag hålla fast vid. Det som förefaller påtagligt måste jag försvara, även om det sker emot mig själv. Och vad är det som ligger i botten på denna konflikt, denna brytning mellan världen och min tanke, om inte mitt eget medvetande om världen? Och om jag alltså vill hålla konflikten levande, måste det ske genom ett outtröttligt medvetande, ständigt förnyat, ständigt ansträngt. Där finns det som jag för ögonblicket måste hålla fast vid. Vid denna punkt kommer det absurda in, på en gång så påtagligt och så svårt att erövra; det inträder i människans liv och gör sig hemmastatt där. Och på samma gång kan tanken lämna den rationella ansträngningens ödsliga och torra väg för att slunga sig in i det dagliga livet Människan återinträder i ”mans” anonyma värld, men från och med nu åtföljd av sin revolt och sin klarsyn. Hon har lärt sig att inte hoppas mera. Nuets helvete har till slut blivit hennes kungarike. Alla problem får tillbaka sin skärpa. Den abstrakta bevisningen träder tillbaka för lyriken i former och färger. De andliga konflikterna ikläder sig kött och blod och återfår sin simpla och storslagna hemvist i människans hjärta. Ingen av dem är löst, men alla har förändrat gestalt. Skall jag dö, undkomma genom ”språnget”, bygga mig ett hus av idéer och former efter mina egna mått? Eller skall jag tvärtom satsa på den sönderslitande och underbara absurditeten? Låt oss på denna punkt göra en sista ansträngning och dra ut alla konsekvenserna. Kroppen, ömheten, skapelsen, handlingen, det mänskliga ädelmodet – allt detta återfår sin plats i den meningslösa världen. Människan återfinner slutligen den absurditet och den likgiltighet, som är vin och bröd för hennes storhet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s