ur Ensam

Strindberg

Till motvikt och som skugga är min närmaste nabo i vå-
ningen under mig hundägare. Han har en stor röd rusande
galning till hund, som kommer skällande i trappan. Ägaren
synes betrakta huset som sitt och oss andra som inbrottstjuvar
och låter därför bevaka trapporna av detta monster till gårdvar.
Kommer jag någon gång sent hem och trevar i trappornas mör-
ker och jag då med foten vidrör något mjukt ludet; då är nat-
tens tystnad förbi och i mörkret ser jag två fosforpärlor gnistra
och hela trappgångens snäckformiga rör uppfylles av ett larm –
ett larm, som har till följd att en dörr öppnas och en herre sti-
ger ut samt förkrossar mig, mig den förorättade, med sina
ursinniga blickar. Jag ber visserligen icke om ursäkt, men kän-
ner mig alltid som den skyldige, ty gentemot hundägare är hela
mänskligheten skyldig.

Jag har aldrig förstått hur en människa kan nedlägga sina
tillgivenhets- och omsorgskänslor i en djursjäl, då det finns
medmänniskor att offra på, och i ett så orent djurs som hun-
den, vilkens hela tillvaro går ut på att orena. Och min nabo
inunder har hustru och en vuxen dotter, vilkas känslor möta
herrens i det gemensamma umgänget med djuret. Familjen
brukar ha hundsoaréer, då de samlade kring salsbordet – jag
hör precis var de sitta utan att behöva lyssna – konversera
monstret. Detta som icke kan tala, avger sina svaromål tju-
tande, då hela familjen skrattar av tillfredsställelse och stolthet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s