TROGEN I DET LILLA.

Posted on f

0


Strindberg, En blå bok

Lärjungen talade: Jag hade en vän som nyss dog vid 60 års ålder, och jag ansåg honom i sitt slag ha realiserat typen för en god medborgare och människa. Han var handelsman, fick en sträng ungdom, från 6 på morgonen till 10 på aftonen i butiken, som om vintern skulle ha dörrarne öppna. Han upptäckte snart, hos sin första husbonde, att knep går illa. Därför blev han strängt redlig, studerade sitt yrke, följde med, var nykter och vaken, blev tidigt sin egen och rikedomen kom av sig själv. Gifte sig, fick barn som artade sig utmärkt, kanske även genom fadrens föredöme i hemmet. Nåväl, denne man levde hela sitt liv efter de lärdomar han fått i skolan och i kyrkan. 

Han skötte sina plikter, vördade far och mor, lydde lagar och överhet, kritiserade aldrig styrelsen, ty det ansåg han sig icke förstå. Allt själviskt bråk tog han icke notis om, grubblade icke över världsgåtorna, varnade sina barn för att gapa efter nytt. Han hade
även positiva dygder: var barmhärtig, hjälpsam, trofast och blygsam; när hans söner studerade, ävlades han icke bli deras like i lärdom, men när de anföllo hans barnatro, så stod han som en man för sitt. Han vågade sig aldrig på offentliga värv, ty han kände sin
oförmåga, men han sökte aldrig utmärkelser, och fick ingen heller. Nåväl! Vad kalla sorgmyggornas larver en sådan oförvitlig, god, trofast människa?
Jo, de kalla honom »en servil lymmel». Är det rätt det? — Nej,
det är grymt orätt, men det finns andra typer, som äro berättigade också. — Javäl, men det förringar icke värdet av hans liv, han som var trogen i det lilla.

Annonser
Posted in: Literature