från Rimbaud

Sonett till rövhålet

Likt en blåröd nejlika, skrynkligt och charmant
andas det blygt hopkrupet i mossan som blöts
av kärlek och löper dit sluttningarna möts
mellan vita skinkor, där nere vid deras kant.

Långa vita trådar, som av mjölk, tåras
när en grym sydlig tvingar dem tillbaka
över denna småsten, en levrad kaka,
tills de förloras där sluttningen fåras.

I drömmen har min mun ofta slickat det rött;
för min själ, svartsjuk på detta brånande kött
är det ett rödbrunt kärl för tårarnas regn.

Det är olivernas extas, flöjtens drillar
i tuben varifrån himmelsk pralin trillar;
ett feminint Kanaa, ett droppande hägn

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s