från Imperiet

Negri

Det kvantitativa perspektivet kan heller inte redogöra för hierarkier mellan nationella eller regionala ekonomier i det globala systemet, vilket ledet till alla möjliga sorters historiska missuppfattningar, i och med att man uppställer analogier där inga finns. Utifrån ett kvantitativt perspektiv skulle man exempelvis kunna tro att ett samhälle på 1900-talet, där majoriteten av arbetskraften var anställda inom jordbruket eller gruvdriften, och huvuddelen av det av det sammanlagda värde som producerade kom från dessa sektorer (såsom Indien och Nigeria), skulle motsvara ett samhälle som fanns någon gång i det förflutna, med samma andel arbetare och samma andel producerat värde i dessa sektorer (såsom Frankrike och England). Den historiska illusionen framställer analogin som en dynamisk sekvens, där ett system kan ha samma roll eller befinna sig i samma stadium av ett utvecklingsförlopp som ett annat system genomgick under en tidigare period, som om alla befann sig på samma spår och rörde sig framåt på led. Utifrån ett kvalitativt perspektiv – det vill säga med avseende på deras position inom de globala maktrelationerna – skulle emellertid dessa samhällens ekonomier ha fullständigt ojämförbara roller. I det tidigare fallet (Frankrike och England för länges sedan) var jordbruksproduktionen den dominerande sektorn inom sin ekonomiska sfär, och idet senare (Indien och Nigeria under 1900-talet) är jordbruket underordnat industrin inom världssystemet. De två ekonomierna befinner sig inte på samma spår utan i fullständigt olika och till och med motsatta situationer – dominans respektive underordning. Inom dessa olika positioner inom hierarkin skiljer sig en rad ekonomiska faktorer helt åt – utbytesförhållanden, kredit- och skuldförhållanden och så vidare. För att den senare ekonomin skall kunna uppnå en position analog med den förras, skulle den behöva vända upp och ner på maktrelationerna och uppnå en dominerande position inom den befintliga ekonomiska sfären, som exempelvis Europa gjorde i medelhavsvärldens medeltida ekonomi. Historisk förändring måste med andra ord beaktas utifrån maktrelationerna inom den ekonomiska sfären.

Diskursen om ekonomisk utveckling, som vid sidan av New Deal-modellen drev igenom av den amerikanska hegemonin under efterkrigstiden, grundar sin ekonomiska politik i sådana falska analogier. Inom denna diskurs antas alla länders ekonomiska historia följa samma utvecklingsmönster, fast vid olika tidpunkter och i olika hastighet. Länders vars ekonomiska produktion ännu inte befinner sig på de dominerande ländernas nivå ses därför som utvecklingsländer, och idén är att de – förutsatt att de fortsätter följa den stig som de dominerande länderna tidigare trampat upp, och förutsatt att de återupprepar deras ekonomiska politik och strategier – till slut kommer att uppnå en position eller ett stadium av motsvarande karaktär. Emellertid går det inte utifrån detta utvecklingsperspektiv att se hur de så kallade utvecklade ländernas ekonomier inte bara är resultatet av vissa kvantitativa förhållanden eller av deras interna strukturer, utan dessutom, vilket är viktigare, av deras dominerande position i det globala systemet.

Den kritik av den dominerande utvecklingssynen som formulerades genom underutvecklingsteorier och beroende teorier, och som i första hand växte fram i latinamerikanska och afrikanska kontexter under 1960-talet, var användbar och viktig just eftersom den betonande det faktum att framväxten av ett regionalt eller nationellt ekonomiskt system till stor del beror på dess plats inom det kapitalistiska världssystemets hierarkier och maktstrukturer. De dominerande regionerna kommer att fortsätta utvecklas och de underordnade kommer att fortsätta underutvecklas, som två ömsesidigt förstärkande poler i den globala maktstrukturen. Att säga att de underordnade ekonomierna inte utvecklas betyder inte att de inte förändras eller växer; det betyder snarare att de förblir underordnade i det globala systemet och därmed aldrig uppnår den dominerande, utvecklade ekonomins form, såsom förespeglats dem. Ibland kan enstaka länder eller regioner vara kapabla att förändra sin position i hierarkin, men poängen är – oavsett vem som intar vilken position – att hierarkin fortsätter att vara det som i slutändan bestämmer.

Den alternativa synen på utveckling baseras alltså paradoxalt nog på den historiska illusionen som är central för den dominerande utvecklingsideologi som den vänder sig emot. I och med världsmarknadens stegvisa förverkligande torde idag varje tanke – att isolera eller avlänka ett land eller en region från de globala maktnätverken, för att kunna återskapa det förflutnas förutsättningar och utvecklas som de dominerande kapitalistiska länderna en gång gjorde – ha smulats sönder. Till och med de dominerande länderna är nu beroende av det globala systemet; interaktionen på världsmarknaden har resulterat i en allmän nedmontering av alla ekonomier. Varje försök till isolering eller separering kommer i allt större utsträckning bara att innebära en alltmer brutal dominans från det globala systemets sida, och hänvisa människor till maktlöshet och fattigdom.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s