DUBBELGÅNGAREN.

Strindberg, En blå bok I, sid. 268

Lärjungen talade: När en man börjar älska en kvinna, så kastar han sig i en trance, blir diktare och konstnär; ur hennes bildbara oindividualiserade
astralmateria arbetar han ut en tankeform, i vilken han ingjuter allt det vackraste han äger inom sig, och skapar så en homunkel, som hon adopterar till sin double; och det är den hon låter mannen operera med. Men denna astralbild är även mannekängen som hon, jägarinnan, sätter ut för att locka med, under det hon själv ligger bakom busken med laddad bössa lurande på rovet.

Mannens kärlek till sin homunkel överlever ofta alla illusioner, och han kan ha fattat dödligt hat till hennes själv, under det hans kärlek till dubbelgångarn fortlever. Men detta maskspel ger anledning till de djupaste disharmonier och lidanden; han blir skelögd genom att betrakta två bilder som icke sammanfalla; han vill famna sitt moln, men får fatt
i en kropp; han vill höra sin dikt, men det är en annans; han vill se sitt konstverk men det är bara en modell. Han är lycklig i sin trance fastän
världen icke kan fatta hans lycka; vaknar han ur sitt sömngångeri, då växer hans hat mot kvinnan, ju mindre hon motsvarar hans urbild, och när hon har mördat sin dubbelgångare, då är kärleken slut och det gränslösa torra hatet står ensamt kvar.

**Homunkel, homunculus (lat.), ‘liten människa’, ‘svag människa’, diminutivform av ho´mo ‘människa’), enligt många anhängare av preformationsteorin på 1600-talet ett miniatyrfoster, inneslutet i en spermie, som utvecklas till ett fullständigt foster i livmodern.*

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s