Försök till en kritik av våldet

Walter Benjamin

Försök till en kritik av våldet

1921


Originalets titel: ”Zur Kritik der Gewalt”.
Översättning: Carl-Henning Wijkmark
Digitalisering: Dag Heymar
HTML: Jonas Holmgren


Uppgiften att ge en kritik av våldet låter sig omskrivas som en framställning av dess förhållande till rätt och rättvisa. Ty som våld i pregnant mening kan en drivfjäder, hur verksam den än är, betecknas först då den griper in i sedliga förhållanden. Den sfär där dessa förhållanden hör hemma anges med begreppen rätt och rättvisa. Vad tills vidare det första av dem beträffar, så står det klart att den mest elementära grundrelationen i varje rättsordning är den mellan mål och medel. Vidare att våld till att börja med bara kan påträffas inom medlens gebit, inte inom målens. Med dessa konstateranden är mer, och förvisso också annat, utsagt med avseende på en kritik av våldet än det kanske kan förefalla. Är nämligen våld ett medel, så kunde en måttstock för kritiken tyckas utan vidare given. Den måttstocken ligger i öppen dag i frågan om huruvida våld i vissa bestämda fall är medel att uppnå rättvisa eller orättmätiga mål. Kritiken av våldet skulle alltså redan föreligga implicit inom ramen för ett system av rättvisa mål. Så förhåller det sig emellertid inte. Ty vad ett sådant system skulle innehålla, om vi nu antar att det vore säkerställt mot alla tvivel, är inte ett kriterium på våldet i sig självt, som på en princip, utan ett kriterium för de fall då det tas i bruk. Den frågan skulle fortfarande stå öppen, huruvida våld över huvud taget, som princip, är sedligt ens som medel att uppnå rättvisa mål. Denna fråga kräver sålunda för att kunna avgöras trots allt ett ytterligare kriterium, en distinktion inom medlens egen sfär, utan avseende på de mål de tjänar.

Bortkopplandet av denna mera exakta kritiska frågeställning karakteriserar såsom dess kanske mest framträdande kännetecken en stor riktning inom rättsfilosofin: naturrätten. Den är lika långt ifrån att se ett problem i användningen av våldsamma medel för att uppnå rättvisa mål som människan i allmänhet från att se ett i ”rätten” att förflytta sin kropp i riktning mot det eftersträvade målet. Enligt dess åskådning (som tjänade som ideologiskt underlag för terrorismen under franska revolutionen) är våld en naturprodukt, ett råstoff så att säga, vars användning inte är underkastad någon problematik, så länge man inte missbrukar våldet för orättmätiga syften. När i enlighet med naturrättens statsteori personerna avstår från all rätt att använda våld till förmån för staten, så sker detta under den förutsättningen (som exempelvis Spinoza i den teologisk-politiska traktaten uttryckligen uppställer) att den enskilde tagen för sig och före ingåendet av ett sådant förnuftsenligt fördrag också de jure utövar varje slag av våld som han de facto förfogar över. Måhända har dessa uppfattningar fått en sen uppblomstring genom Darwins biologi, som på ett alltigenom dogmatiskt sätt betraktar våldet som det vid sidan av det naturliga parningsurvalet enda ursprungliga och till naturens alla vitala syften anpassade medlet. Den darwinistiska populärfilosofin har ofta visat hur kort steget är från denna naturhistoriska dogm till den ännu grövre rättsfilosofiska, att detta våld, såsom nästan uteslutande anpassat till naturliga syften, därför också får betraktas som rättmätigt.

Till denna naturrättsliga tes om våldet såsom av naturen givet ställer sig den positiv-rättsliga om våldet såsom genom historien tillkommet i diametral motsats. Kan naturrätten ta ställning till varje bestående rätt enbart i en kritik av dess målsättningar, så tar den positiva ställning till varje blivande enbart i en kritik av dess medel. Är rättvisa kriteriet på målen, så är rättmätighet kriteriet på medlen. Detta till trots förenas emellertid båda skolorna i den gemensamma grunddogmen: Rättvisa mål kan uppnås genom berättigade medel, berättigade medel användas för att uppnå rättvisa mål. Naturrätten strävar efter att ”rättfärdiga” medlen med rättvisan hos målen, den positiva rätten efter att ”garantera” rättvisan hos målen med berättigandet hos medlen. Antinomin skulle framstå som olösbar om den gemensamma dogmatiska förutsättningen är felaktig, om berättigade medel å ena sidan och rättvisa mål å den andra står i konflikt med varandra. Full klarhet i detta kan emellertid under inga förhållanden uppnås förrän man trätt ut ur cirkeln och uppställt av varandra oavhängiga kriterier för rättvisa mål såväl som för berättigade medel.

Målsättningarnas gebit, och därmed också frågan om ett kriterium på rättvisa, ligger tills vidare utanför ramen för denna undersökning. Däremot står frågan om berättigandet hos vissa medel, dem som utgör våldet, i dess centrum. Naturrättsliga principer kan inte avgöra den, utan bara leda in i en ändlös kasuistik. Ty om den positiva rätten är blind för det absoluta hos målen, så är naturrätten det för det relativa hos medlen. Däremot är den positiva rättsteorin acceptabel som hypotetisk grundval i utgångsläget för undersökningen, därför att den upprättar en principiell distinktion med avseende på arterna av våld, oberoende av de fall där de kommer till användning. I denna skiljs mellan det historiskt erkända, så kallade sanktionerade, och det icke sanktionerade våldet. Om de följande resonemangen utgår från den, så innebär detta naturligtvis inte att ett visst givet våld klassificeras efter huruvida det är sanktionerat eller inte. Ty i en kritik av våldet kan den positiv-rättsliga måttstocken på det inte bli föremål för användning, utan tvärtom bara för ställningstagande. Det rör sig om frågan om vilka slutsatser det medför beträffande våldets väsen att en sådan måttstock eller skillnad över huvud taget kan tillämpas på det, eller med andra ord om innebörden av den nämnda distinktionen. Ty att denna positiv-rättsliga distinktion är meningsfull, i sig fullkomligt välgrundad och omöjlig att ersätta med någon annan, kommer snart nog att visa sig, men samtidigt kommer det också att falla en smula ljus över den sfär som är den enda där denna distinktion kan äga rum. Med ett ord: Kan den måttstock som den positiva rätten uppställer för våldets rättmätighet analyseras enbart med avseende på sin innebörd, så måste den sfär inom vilken den används kritiseras med avseende på sitt värde. För denna kritik gäller det då att finna en plattform utanför den positiva rättsfilosofin, men också utanför naturrätten. I vad mån den historiefilosofiska rättsåskådningen ensam kan tillhandahålla denna plattform kommer så småningom att visa sig.

Innebörden av en uppdelning av våldet i rättmätigt och orättmätigt är inte utan vidare uppenbar. Med största bestämdhet bör man avvärja det naturrättsliga missförståndet att denna innebörd skulle bestå i en uppdelning av våldet efter rättvisa och orättvisa mål. Tvärtom har det ju redan framskymtat att den positiva rätten av varje våld kräver klara papper rörande dess historiska ursprung, vilket under vissa betingelser tryggar dess rättmätighet, dess sanktion. Då erkännandet av ett rättsvåld tar sig sitt mest påtagliga uttryck i att man i princip motståndslöst böjer sig för dess målsättningar, så bör som hypotetisk indelningsgrund för olika slag av våld förefintligheten eller obefintligheten av ett allmänt historiskt erkännande av dess målsättningar utgöra basen för vidare resonemang. Målsättningar som inte åtnjuter detta erkännande kan kallas naturmålsättningar, de andra rättsmålsättningar. Och det är givet att våldets olikartade funktion, beroende på om det tjänar natur- eller rättsmålsättningar, åskådligast låter sig demonstreras mot bakgrund av bestämda rättsförhållanden av något slag. För enkelhetens skull kommer de följande utläggningarna att anknyta till dem som för närvarande råder i Europa.

För dessa rättsförhållanden är, vad den enskilda personen som rättssubjekt beträffar, den tendensen betecknande att inte tillåta naturmålsättningar hos dessa enskilda personer i samtliga de fall där sådana målsättningar eventuellt skulle kunna ändamålsenligt främjas med våldsmetoder. Det vill säga: denna rättsordning bemödar sig om att etablera rättsmålsättningar på alla de områden där målsättningar hos enskilda personer skulle kunna ändamålsenligt främjas med våld, rättsmålsättningar som givetvis bara kan förverkligas i denna form av dess eget rättsvåld. Ja, den bemödar sig om att genom rättsmålsättningar inskränka också de områden där naturmålsättningar principiellt är tillåtna inom vida gränser, som exempelvis uppfostran, så snart dessa naturmålsättningar eftersträvas med ett alltför stort mått av våldsamhet, så som fallet är när det gäller lagstiftningen om gränserna för uppfostrarens befogenhet att straffa. Det kan formuleras som en allmän grundsats för nuvarande europeisk lagstiftning: alla naturmålsättningar hos enskilda personer måste råka i kollision med rättsmålsättningar om de bedrivs under utvecklande av ett större eller mindre mått av våld. (Den motsättning i vilken rätten till nödvärn står till detta torde automatiskt få sin förklaring under loppet av de följande betraktelserna.) Av denna grundsats följer att rätten betraktar våldet i händerna på den enskilda personen som en risk för att rättsordningen undergrävs. Som en fara för rättsmålsättningarnas och rättsexekutivens bestånd? Knappast; för i så fall skulle man inte fördöma våldet som sådant utan bara det som är inriktat mot rättsvidriga mål. Man vill kanske göra gällande att ett system av rättsmålsättningar inte skulle kunna upprätthållas om man i något fall tillät att naturmålsättningar eftersträvades med våldsmetoder. Men detta är ändå i första hand en ren dogm. Däremot blir man kanske tvungen att ta hänsyn till den överraskande möjligheten att rättens intresse av att monopolisera våldet gentemot den enskilda personen inte har sin förklaring i avsikten att slå vakt om rättsmålsättningarna, utan i den att slå vakt om rätten själv. Att våldet, när det inte ligger i händerna på den behöriga rätten, utgör ett hot mot denna, inte genom de mål som det till äventyrs eftersträvar utan genom sin blotta existens utanför rätten. Mer drastiskt kan samma förmodan klargöras genom en påminnelse om hur ofta den ”store” förbrytarens gestalt, hur motbjudande hans syften än må ha varit, väckt en hemlig beundran hos folket. Att detta är möjligt kan inte förklaras med hans dåd, utan bara med den förmåga till våld som de vittnar om. I detta fall uppträder alltså våldet, som den nuvarande rätten på alla handlingslivets områden söker beröva den enskilde, verkligen på ett hotfullt sätt men väcker ändå i all sin underlägsenhet mängdens sympati i sin kamp mot rätten. Genom vilken funktion våldet med fog kan te sig som ett hot mot rätten och i så hög grad ådra sig dess fruktan måste visa sig just på en punkt där det även enligt den nuvarande rättsordningen har rätt att ta sig uttryck.

En sådan föreligger först och främst på klasskampens område i gestalt av arbetarnas garanterade strejkrätt. De organiserade arbetarna är väl i dag det enda rättssubjekt vid sidan av staterna som är tillerkänt rätten till våld. Mot detta synsätt finns naturligtvis den invändningen till hands att ett underlåtande av handlingar, ett icke-handlande, som det ändå i sista hand är fråga om vid en strejk över huvud taget inte bör rubriceras som våld. En sådan tankegång har väl också gjort det lättare för statsmakten att erkänna strejkrätten när det inte längre var möjligt att komma ifrån saken. Erkännandet är emellertid inte oinskränkt, eftersom det inte är ovillkorligt. Visserligen kan underlåtandet av en handling, också av en tjänst, när det helt enkelt är att jämställa med ett ”avbrott i relationerna”, vara ett fullständigt rent medel, utan anstrykning av våld. Och liksom det enligt statens (eller rättens) uppfattning inte så mycket är en rätt till våld som tillerkänts arbetarna i strejkrätten som en rätt att undandra sig våld i de fall där detta indirekt utövas av arbetsgivaren, så är det naturligtvis möjligt att det då och då förekommer ett strejkfall som motsvarar den beskrivningen och bara är avsett att uttrycka ett ”uppsägande av bekantskapen” eller ”avståndstagande” gentemot arbetsgivaren. Men våldsmomentet kommer, och närmare bestämt i form av utpressning, obetingat in i ett sådant underlåtande när vederbörande principiellt är beredda att åter utföra den underlåtna handlingen som förut, men på vissa villkor som kan gå ut på att man inte vidare vill befatta sig med just denna handling eller på att man modifierar den i något yttre avseende. Och i linje med detta är strejkrätten enligt arbetarnas uppfattning, som står i motsättning till statens, detsamma som rätten att använda våld för att genomdriva vissa målsättningar. Det motsatta i de båda uppfattningarna kommer med full skärpa till uttryck i respektive inställning till den revolutionära generalstrejken. I varje sådan situation kommer arbetarna att åberopa sig på sin strejkrätt, medan staten å sin sida kommer att kalla detta åberopande för ett missbruk, då strejkrätten inte varit menad ”på det sättet”, och utfärda sina undantagsbestämmelser. Ty det står staten fritt att förklara att ett samtidigt genomförande av en strejk i alla företag strider mot rätten, då strejken inte i samtliga fall har den speciella anledning som lagstiftarna förutsatt. I denna skillnad i interpretation kommer den sakliga motsägelsen i rättsläget till uttryck enligt vilket staten erkänner ett våld, vars målsättningar såsom naturmålsättningar den ibland bemöter med likgiltighet, men när det gäller allvar (som vid en revolutionär generalstrejk) med fientlighet. Som våld kan man nämligen under vissa betingelser, låt vara att detta förefaller paradoxalt vid första anblicken, trots allt beteckna en attityd vars intagande innebär att man utövar en rätt. Och det fall då en sådan attityd, när den är aktiv, får kallas våld föreligger när den innebär att den utövar en rätt som tillkommer den för att störta den rättsordning som tillerkänt den denna rätt; när den är passiv bör den icke desto mindre betecknas på samma sätt, i det fall då den utgör utpressning i den mening som utvecklats i det tidigare resonemanget. Därför vittnar det bara om en saklig motsägelse i rättsläget, däremot inte om en logisk motsägelse i rätten, om denna under vissa betingelser möter de strejkande såsom våldsverkare med våld. Ty i strejken fruktar staten mer än något annat den funktion av våldet, som denna undersökning avser att klarlägga då den utgör det enda säkra fundamentet för en kritik av våldet. Vore nämligen våldet, som det först kan synas, endast ett medel att tillförsäkra sig något, vad det nu kan vara, som för ögonblicket eftersträvas, så kunde det bara nå sitt mål såsom berövande våld. Det vore fullständigt oförmöget att etablera eller modifiera stabila förhållanden. Strejken visar emellertid att det förmår detta, att det är i stånd att etablera och modifiera rättsförhållanden, hur kränkande detta än må vara för rättvisekänslan. Den invändningen ligger nära till hands att en sådan funktion av våldet är av tillfällig och isolerad karaktär. Ett studium av det krigiska våldet kommer att tillbakavisa den.

Möjligheten av en krigsrätt vilar på precis samma sakliga motsägelser i rättsläget som möjligheten av en strejkrätt, nämligen på det förhållandet att rättssubjekt sanktionerar former av våld, vilkas målsättningar i de sanktionerandes ögon förblir naturmålsättningar och därför om det vill sig illa kan råka i konflikt med deras egna rätts- eller naturmålsättningar. Krigsvåldet inriktar sig visserligen i första hand med fullständig omedelbarhet och som berövande våld på sina målsättningar. Men det är ändå i högsta grad påfallande att det till och med – eller snarare framför allt – under primitiva förhållanden, där det annars knappast ens kan talas om ansatser till statsrättsliga relationer, och till och med i sådana fall där segraren inte längre kan göras kontrollen stridig, är ett absolut ofrånkomligt krav att en fred sluts. Ja, ordet ”fred” betecknar i den betydelse i vilken det utgör korrelat till betydelsen ”krig” (det finns nämligen också en helt annan, även den ometaforisk och politisk, den i vilken Kant talar om den ”Eviga Freden”) rentav en sådan a priori och av alla övriga rättsförhållanden oavhängig nödvändig sanktionering av varje seger. Sanktioneringen består just i detta att de nya förhållandena erkänns som ny ”rätt”, helt oavhängigt av om de de facto behöver någon form av garanti för sitt fortbestånd eller inte. Allt våld av detta slag tillkommer alltså, om man får dra slutsatser utifrån det krigiska våldet såsom ursprunget och urbilden för allt på naturmålsättningar inriktat våld, en rättsetablerande karaktär. Räckvidden i denna insikt blir det senare anledning att återkomma till. Den förklarar den nämnda tendensen hos den moderna rätten att åtminstone när det gäller den enskilda personen behandla varje våld, om det också bara är inriktat på naturmålsättningar, som rättssubjekt. I den store förbrytaren träder den detta våld till mötes med det hot om att etablera ny rätt inför vilket folket trots sin vanmakt i betydande fall ännu i dag ryggar tillbaka som i uråldriga tider. Staten å sin sida fruktar detta våld helt enkelt såsom rättsetablerande, liksom det måste erkänna det som sådant, när främmande makter tvingar den att erkänna deras rätt att föra krig och klasser att erkänna deras rätt att strejka.

Om under det senaste kriget kritiken av det militära våldet kom att bilda utgångspunkt för en lidelsefull kritik av våldet i allmänhet, som åtminstone har fört med sig den lärdomen att våld inte längre naivt kan utövas eller tolereras, så är det dock inte bara såsom rättsetablerande som det blivit föremål för kritik, utan det har nagelfarits på ett kanske ännu mer förkrossande sätt i en annan funktion. En dubbelhet i våldets funktion är nämligen karakteristisk för den militarism som kunde uppstå först genom den allmänna värnplikten. Militarism är tvånget till allmän användning av våld som medel för att uppnå statens målsättningar. Detta tvång till våldsanvändning har på senare tid klandrats med lika stort eller större eftertryck än våldsanvändningen som sådan. Här framträder våldet i en helt annan funktion än i sin blotta användning för att uppnå naturmålsättningar. Detta tvång innebär en användning av våld som medel för att uppnå rättsmålsättningar. Ty underordnandet av medborgarna under lagarna – i det aktuella fallet under lagen om allmän värnplikt – är en rättsmålsättning. Kallar man den tidigare nämnda funktionen hos våldet för den rättsetablerande, så får man kalla denna andra för den rättskonserverande. Eftersom nu värnplikten inte är ett i någon bemärkelse principiellt avvikande fall av användning av det rättskonserverande våldet, så är en verkligt drabbande kritik av den inte på långt när så lätt att genomföra som pacifister och aktivister föreställer sig i sina deklamationer. Den sammanfaller snarare med kritiken av allt rättsvåld, det vill säga med kritiken av det legala eller exekutiva våldet och kan över huvud taget inte presteras inom en trängre ram. Vill man inte göra sig till språkrör för en rent ut sagt infantil anarkism, kan man självfallet inte heller åstadkomma den genom att inte erkänna något som helst tvång mot person och förklara att ”allt man har lust med är också tillåtet”. En sådan maxim leder bara till att man kopplar bort all reflexion från den sedligt-historiska sfären och därmed också från all meningsfullhet hos handlingar, och dessutom också från all meningsfullhet hos verkligheten som inte längre går att upprätthålla om begreppet ”handling” bryts ut ur sitt sammanhang. Det torde vara viktigare att konstatera att inte ens det så ofta försökta åberopandet av det kategoriska imperativet med dess väl ändå oomtvistliga minimiprogram: Handla så att du vid varje tillfälle behandlar mänskligheten, såväl i din egen person som i varje annans person också som mål, aldrig enbart som medel, i och för sig är tillfyllest för denna kritik.[1] Ty den positiva rätten gör, i de fall där den är medveten om sina rötter, på allt sätt anspråk på att erkänna och främja mänsklighetens intresse i varje enskild människas person. Den ser detta intresse i representationen och upprätthållandet av en av ödet bestämd ordning. Lika litet som denna, som rätten med skäl påstår sig slå vakt om, bör besparas en kritik, lika litet bör man tillmäta den anfäktelse någon giltighet som enbart uppträder i en diffus ”frihets” namn utan att kunna peka på denna frihetens högre ordning. Och dess giltighet blir ytterligare undergrävd när den inte angriper rättsordningen själv i dess centrala principer och yttringar, utan enstaka lagar och rättsbruk, vilka rätten då naturligtvis skyddar med sin makt, som är baserad på att det bara finns ett enda öde och att just den bestående och i synnerhet den hotande makten är oupplösligt förbunden med dess ordning. Ty det rättskonserverande våldet är ett hotande våld. Och detta hot är närmare bestämt inte avskräckande till sin innebörd, som illa underrättade liberala teoretiker tolkar saken. För att avskräcka i distinkt mening krävs en bestämdhet som står i strid med hotets väsen och inte heller uppnås av någon lag, då det alltid finns hopp om att kunna undgå dess arm. Desto mer framstår rätten som hotande i samma mening som ödet, som ju avgör om förbrytaren ska utlämnas till den eller inte. Den djupaste innebörden av det obestämda i rättshotet kommer först en senare undersökning av försynens sfär, som det ju härstammar från, att blottlägga. En värdefull fingervisning om rättshotets art finner man inom straffens gebit. Bland dessa är det sedan den positiva rättens giltighet började dras i tvivelsmål mer än något annat dödsstraffet som har utmanat kritiken. Hur litet principiella argumenten för det än har varit i de flesta fall, så har dock motiven varit i hög grad principiella och är det fortfarande. Dess kritiker kände, kanske utan att kunna ge skäl för det, ja förmodligen utan att vilja känna det, att ifrågasättandet av dödsstraffet innebär ett angrepp inte på en straffutmätning, inte på lagbestämmelser, utan på rätten i själva dess ursprung. Är nämligen våld, av ödet privilegierat våld, dess ursprung, så ligger det antagandet inte långt borta att det högsta våldet, det som gäller liv eller död, när det uppträder i rättsordningen låter sina rötter genom denna sin representant sträcka sig ända in i det bestående och där på ett fruktansvärt sätt manifestera sig. Det står i överensstämmelse med detta att dödsstraffet under primitiva rättsförhållanden är stadgat också för delikt som egendomsförseelser, till vilka det inte tycks stå i någon ”proportion”. Dess mening är heller inte att bestraffa rättsbrottet, utan att statuera den nya rätten. Ty i utövandet av det våld som går på liv eller död bekräftar rätten sig själv mer än i någon annan rättsakt. Men det är samtidigt just i det som någonting murket hos rätten gör sig förnimbart företrädesvis för den finare känslan, därför att denna vet sig stå så oändligt fjärran från förhållanden där ödet i eget majestät skulle ha gett sig tillkänna i en sådan akt. Förståndet måste emellertid med desto större beslutsamhet söka närma sig dessa förhållanden, om det vill föra kritiken av det rättsetablerande liksom det rättskonserverande våldet till slut.

I en långt naturvidrigare förbindelse än i dödsstraffet, i en närmast spöklik blandning uppträder dessa båda arter av våld i en annan av den moderna statens institutioner, nämligen polisen. Denna är visserligen ett våld för uppnående av rättsmålsättningar (med förfoganderätt), men har samtidigt befogenhet att inom vida gränser själv fastställa dessa (med förordningsrätt). Det nesliga i en sådan myndighet, som få har känsla för av det enda skälet att dess befogenheter endast sällan räcker till för de grövsta formerna av ingripanden men väl för att fara fram desto blindare i sårbara miljöer och mot dem som är så förslagna att lagarna inte förmår skydda staten mot dem, detta nesliga drag ligger alltså i att skiljelinjen mellan rättsetablerande och rättskonserverande våld här är upphävd. Begär man av det förstnämnda att det i segerns ögonblick manifesterar sin legitimitet, så är det senare underkastat inskränkningen att det inte får uppställa nya målsättningar. Från båda dessa villkor är polisvåldet fritaget. Det är rättsetablerande – ty dess karakteristiska funktion är ju inte att promulgera lagar utan att utfärda förordningar med fulla rättsanspråk –, och det är rättskonserverande därför att det ställer sig till dessa nya målsättningars förfogande. Påståendet att polisvåldets målsättningar alltid är identiska eller åtminstone förbundna med den övriga rättens är alltigenom osant. I stället betecknar polisens ”rätt” i grunden den punkt där staten inte längre förmår tillförsäkra sig de empiriska mål, som den till varje pris vill uppnå, enbart med rättsordningens hjälp, om det nu beror på vanmakt eller på de immanenta sammanhangen inom varje rättsordning. Därför ingriper polisen ”för att trygga säkerheten” i otaliga fall där det inte föreligger något klart rättsläge, när den inte utan varje samband med rättsmålsättningar som en brutal förolämpning åtföljer medborgaren genom ett av förordningar kringskuret liv eller helt enkelt bevakar honom. I motsats till rätten, som i det till tid och plats fixerade ”utslaget” erkänner en metafysisk kategori, genom vilken den blottar sig för kritik, finner man vid studiet av polisinstitutionen ingenting substantiellt. Dess våld är diffust liksom hela dess ingenstans gripbara, överallt utbredda spöklika existens i de civiliserade staternas liv. Och om också polisen i det enskilda fallet är sig lik överallt, så kan man till sist dock inte bortse ifrån att dess mentalitet är mindre förödande när den i den absoluta monarkin representerar härskarens våld, i vilket legislativ och exekutiv maktfullkomlighet förenas, än i demokratier där dess existens, olegitimerad av en dylik relation, vittnar om våldets maximala urartning.

Allt våld är som medel antingen rättsetablerande eller rättskonserverande. Om det inte kan göra anspråk på någon av dessa egenskaper, så avstår det därmed frivilligt från varje giltighet. Därav följer emellertid att varje yttring av våld som medel även i gynnsammaste fall har del i den problematik som rör rätten som sådan. Och om också betydelsen av denna problematik ännu inte med säkerhet kan överblickas i detta skede av undersökningen, så framstår likväl rätten efter vad som anförts i så tvetydig sedlig belysning att frågan osökt tränger sig på om det verkligen inte finns några andra medel än våldsamma för att tillgodose motstridiga mänskliga intressen. Framför allt tvingar den en att konstatera att ett biläggande av konflikter helt och hållet utan våld aldrig kan leda fram till ett rättsfördrag. Detta bygger nämligen, hur fredligt det än må ha ingåtts av de fördragsslutande parterna, ändå i sista hand på potentiellt våld. Ty det tillerkänner var och en av parterna rätten att i någon form ta våld i anspråk mot den andre, för det fall denne skulle göra sig skyldig till fördragsbrott. Inte nog med detta: inte bara slutet på varje fördrag utan också dess ursprung pekar hän mot våld. Detta behöver visserligen inte när det är rättsetablerande vara omedelbart present i det, men företrätt är det i den mån den makt som garanterar rättsfördraget, om den än inte gör sig påmind med våld i själva fördraget, i sin tur är av våldsamt ursprung. Försvagas medvetandet om våldets latenta närvaro i ett rättsinstitut, så förfaller detta. För närvarande utgör parlamenten ett exempel på den saken. De erbjuder det välkända jämmerliga skådespelet, därför att de inte har förblivit medvetna om de revolutionära krafter som de har att tacka för sin existens. I Tyskland i synnerhet har också mycket riktigt den sista manifestationen av sådana våldskrafter gått spårlöst förbi vad parlamenten beträffar. De saknar sinne för det rättsetablerande våld som finns representerat i dem; inte att undra på att de inte når fram till beslut som vore detta våld värdiga, utan odlar kompromissen som en föregivet ickevåldsbetonad metod för behandling av politiska angelägenheter. Denna förblir emellertid en ”produkt som i hur hög grad den än försmår allt öppet våld likafullt präglas av våldets mentalitet, eftersom den strävan som leder till en kompromiss inte sätts i rörelse av sina egna motiv, utan utifrån, nämligen helt enkelt av den motsatta strävan, eftersom tvångskaraktären inte kan tänkas bort ur någon kompromiss, hur frivilligt den än accepteras. ‘Det hade varit bättre på annat sätt’ är grundupplevelsen i varje kompromiss”.[2] – Betecknande nog har parlamentens förfall kanske fått lika många att överge idealet om ett biläggande av politiska konflikter utan våld, som kriget vann för detsamma. Mot pacifisterna står bolsjevikerna och syndikalisterna. De senare har riktat en häftig och i det stora hela träffande kritik mot de nuvarande parlamenten. Hur önskvärt och tilltalande ett högtstående parlament än må vara relativt sett, så kan man inte ta hänsyn till parlamentarismen i diskussionen om principiellt icke-våldsamma medel till politiska överenskommelser. Ty vad den förmår uppnå i vitala angelägenheter inskränker sig till dessa i sitt ursprung och sitt slut med våld behäftade rättsordningar.

Är det över huvud taget möjligt att bilägga konflikter utan våld? Utan tvivel. Relationerna mellan privatpersoner är fulla av exempel på det. Överenskommelser utan våld finner man överallt där hjärtats kultur har lagt rena medel till att enas i människornas händer. Mot de rättmätiga och rättsvidriga medel av alla slag, som dock alla har våldet gemensamt, har man rätt att ställa upp de icke-våldsamma såsom rena medel. Hövlighet i hjärtat, sympati, fredskärlek, förtroende och vad man i övrigt kunde nämna i detta sammanhang är deras subjektiva förutsättning. Deras objektiva gestalt bestäms emellertid av den lag (vars enorma räckvidd inte här ska diskuteras) som säger att rena medel aldrig får användas till omedelbara lösningar utan enbart till medelbara. De är därför aldrig omedelbart engagerade i biläggandet av konflikter mellan den ena människan och den andra, utan endast på omvägen över sakerna. I den sakligaste kategorin av mänskliga konflikter, den som gäller materiella värden, öppnar sig de rena medlens verksamhetsområde. Därför är teknik i vidaste bemärkelse deras egentligaste gebit. Det mest representativa exemplet är kanske överläggningen betraktad som en teknik för civila överenskommelser. Inom dess ram är det inte bara möjligt att nå enighet utan våld, utan det principiella bortkopplandet av våldet kan alldeles entydigt beläggas med ett betydelsefullt faktum: att lögnen inte är straffbelagd. Det finns måhända inte en enda lagstiftning på jorden som i sin ursprungliga form bestraffar den. Detta kan ses som ett uttryck för att det finns en sfär av mänskliga överenskommelser som såtillvida är icke-våldsam att det är fullständigt omöjligt för våldet att tränga in i den: ”samförståndets” egentliga sfär, språket. Först på ett sent stadium och genom en egendomlig förfallsprocess har rättsvåldet likväl lyckats tränga in i den genom att straffbelägga bedrägeriet. Medan nämligen rättsordningen i sitt ursprung i full förtröstan på sitt segerrika våld nöjer sig med att krossa det rättsvidriga våldet var det än visar sig, och bedrägeriet, då det ju i sig självt inte har något inslag av våld, var straffritt i romersk och gammalgermansk rätt enligt grundsatsen ius civile vigilantibus scriptum est[1*] respektive ögon för pengar, kände sig en senare tids rätt, som började förlora tilltron till sitt eget våld, inte längre som den tidigare vuxen allt främmande våld. Snarare är dess fruktan för detta och brist på självförtroende ett tecken på att den är skakad i sina grundvalar. Den börjar uppställa målsättningar i tanken att bespara det rättskonserverande våldet starkare manifestationer. Den vänder sig alltså mot bedrägeriet inte av moraliska bevekelsegrunder, utan av fruktan för de våldshandlingar som detta skulle kunna utlösa från den bedragnes sida. Då en sådan fruktan står i strid med rättens inneboende våldskaraktär alltifrån dess ursprung, så är den sortens målsättningar inadekvata i förhållande till rättens berättigade medel. I dessa målsättningar röjer sig inte bara den egentliga rättssfärens förfall utan också en reducering av de rena medlen. Ty i förbudet mot bedrägeriet inför rätten en inskränkning i användningen av helt ovåldsamma medel, emedan dessa reaktivt kunde ge upphov till våld. Denna förmodade tendens hos rätten har också spelat en roll för erkännandet av strejkrätten, som står i strid med statens intressen. Rätten beviljar den därför att den förebygger våldsamma handlingar som den är rädd att konfronteras med. Tidigare brukade ju arbetarna omedelbart tillgripa sabotage och sätta eld på fabrikerna. – För att förmå människorna att fredligt jämka samman sina intressen inom de råmärken som gäller för all rättsordning finns det bortsett från alla tänkbara dygder till sist ett verksamt motiv, som ofta nog får den svagaste vilja att tillgripa de rena medlen i stället för de våldsamma, av fruktan för de ömsesidiga nackdelarna som hotar att bli följden av en våldsam uppgörelse, hur denna än må utfalla. Sådana ligger i otaliga fall i öppen dag vid intressekonflikter mellan privatpersoner. Annorlunda ligger det till när klasser och nationer är invecklade i strid, varvid de högre ordningar som hotar att i samma mån bli segraren och den besegrade övermäktiga är förborgade för de flestas känsla och för nästan allas insikt. Uppspårandet av sådana högre ordningar och de med dem samstämmiga gemensamma intressena, som utgör det varaktigaste motivet för en de rena medlens politik, skulle här föra för långt.[3] Därför får det räcka med hänvisningar till rena medel även i politiken som ett analogon till dem som reglerar det fredliga umgänget mellan privatpersoner.

Vad klasskonflikterna beträffar så måste på det området strejken under vissa betingelser räknas som ett rent medel. Två väsentligen artskilda slag av strejker, vilkas förutsättningar redan har diskuterats, bör här mera ingående karakteriseras. Förtjänsten av att först ha skilt dem från varandra – om också mera på grundval av politiska än rent teoretiska resonemang – tillkommer Sorel. Han ställer dem mot varandra som politisk och proletär generalstrejk. Mellan dem föreligger en motsättning också i förhållande till våldet. Om den förstas anhängare gäller följande: ”Stärkandet av statsmakten är grundvalen för deras konceptioner; i sina nuvarande organisationer lägger politikerna (nämligen de moderat socialistiska) redan grunden till ett starkt centraliserat och disciplinerat våld, som inte kommer att låta sig oroas av oppositionens kritik, som kommer att förstå att insvepa sina åtgärder i tystnad och utfärda sina förljugna dekret.”[4] ”Den politiska generalstrejken demonstrerar att staten inte kommer att förlora något av sin makt, att makten övergår från det ena privilegierade skiktet till det andra, att den producerande massan kommer att få nya herrar.” I skarp kontrast mot denna politiska generalstrejk (vars formel för övrigt tycks ha varit normgivande för den gångna tyska revolutionen) betraktar den proletära det som sin enda uppgift att förinta statsmakten. Den ”utesluter från början alla ideologiska konsekvenser av varje möjlig socialpolitik; dess anhängare betraktar också de mest populära reformer som borgerliga”. ”Denna generalstrejk uttrycker med full tydlighet sin likgiltighet för det materiella utbytet av erövringar genom att deklarera att den vill upphäva staten; staten var verkligen … basen för de härskande gruppernas existens, det är de som drar nytta av alla de företag hela samhället får bära bördan av.” Under det att den första formen av arbetsnedläggelse innebär våld, då den bara föranleder en yttre modifikation av arbetsbetingelserna, så är den andra såsom ett rent medel icke-våldsam. Ty den äger inte rum med sikte på att efter yttre koncessioner och diverse modifikationer av arbetsbetingelserna återuppta arbetet, utan med det fasta beslutet att bara återuppta ett helt och hållet förändrat arbete som inte är statligt påtvingat, en omstörtning som detta slag av strejk inte så mycket leder till som snarare verkställer. Det är också därför som den första av dessa aktioner är rättsetablerande, den andra däremot anarkistisk. I anslutning till yttranden av Marx vid skilda tillfällen tillbakavisar Sorel på den revolutionära rörelsens vägnar varje slag av program, utopier, med ett ord rättsetableringar: ”I och med generalstrejken försvinner alla dessa vackra saker; revolutionen framstår som en klar, enkel revolt, och det finns inget utrymme reserverat för vare sig sociologer eller eleganta amatörer på socialreformer eller intellektuella som har gjort det till sitt yrke att tänka åt proletariatet.” Denna djuptänkta, sedliga och sant revolutionära konception kan inte heller rubbas av någon argumentering som går ut på att brännmärka en sådan generalstrejk som våld på grund av dess möjliga katastrofala följder. Om man också med fog kunde säga att den nutida ekonomin som helhet betraktad är mycket mindre jämförbar med en maskin, som står stilla när eldaren överger den, än med ett vilddjur som rasar så fort domptören vänder ryggen till, så får man ändå lika litet döma våldsamheten i en handling efter dess verkningar som efter dess syften, utan enbart efter principen för dess medel. Statsmakten, som bara ser till verkningarna, bemöter naturligtvis just en sådan strejk till skillnad från de oftast onekligen utpressningsbetonade partialstrejkerna som om det vore fråga om våld. I vad mån för övrigt en så rigorös generalstrejkskonception i sig själv är ägnad att begränsa användningen av egentligt våld vid revolutioner, har Sorel utrett med mycket sinnrika argument. – Däremot finns det ett markant fall av underlåtenhet som våld, osedligare och råare än den politiska generalstrejken, besläktat med blockaden, nämligen läkarstrejken sådan åtskilliga tyska städer har fått uppleva den. I den kommer skrupelfri våldsanvändning på det mest frånstötande sätt till synes, direkt förkastligt hos en yrkesgrupp som i åratal utan minsta försök till motstånd ”ryckt bytet ur dödens käftar”, för att sedan vid första tillfälle med vett och vilja offra liv. – Tydligare än i de sentida klasstriderna har det under den mångtusenåriga historia då det funnits stater utvecklats medel för överenskommelser utan våld. Bara vid enstaka tillfällen består diplomaternas uppgift i den inbördes samfärdseln i att modifiera rättsordningar. I det väsentliga kommer det på deras lott att helt i analogi med överenskommelser mellan privatpersoner i sina staters namn fredligt och utan fördrag från fall till fall bilägga deras konflikter. En känslig uppgift, som på ett mer resolut sätt löses av skiljedomstolar, men i stället en lösningsmetod som principiellt står högre än skiljedomen emedan bortom all rättsordning och därmed allt våld. Så har också umgänget mellan diplomater liksom mellan privatpersoner utbildat sina egna former och dygder, som har stelnat till dekorationer men därför inte alltid har varit det.

Inom hela det fält av våldsanvändningar som naturrätten och den positiva rätten omspänner finns det inte en enda som inte berörs av den här skisserade vanskliga problematik som hör samman med allt rättsvåld. Då emellertid varje föreställning om en på något sätt tänkbar lösning av mänskliga uppgifter, för att inte tala om en förlösning ur alla hittillsvarande världshistoriska existensformers trollkrets, förblir omöjlig om man fullständigt och principiellt utesluter varje slag av våld, så inställer sig med nödvändighet frågan om andra slag av våld än dem som all rättsteori tar hänsyn till. Samtidigt frågan om sanningen i den för dessa teorier gemensamma grunddogmen: Rättvisa målsättningar kan uppnås genom berättigade medel, berättigade medel användas för att uppnå rättvisa målsättningar. Hur skulle alltså saken komma att stå, om varje slag av ödesbetingat våld, så snart det tillgrep berättigade medel, kom att stå i oförsonlig motsättning till rättvisa målsättningar som sådana, och om på samma gång ett våld av annat slag kunde emotses som i så fall naturligtvis varken kunde vara berättigat eller oberättigat i förhållande till dessa målsättningar och därtill över huvud taget inte förhöll sig som medel visavi dessa, utan i stället på något helt annat sätt? Därmed skulle det komma att kastas en smula ljus över den sällsamma och i förstone nedslående erfarenheten av det i sista hand olösbara i alla rättsproblem (som kanske i sin utsiktslöshet bara kan jämföras med det omöjliga i att fälla ett summariskt avgörande om vad som är ”rätt” och ”fel” i språk som befinner sig i utveckling). Det är dock till slut aldrig förnuftet som avgör medlens berättigande och målens rättvisa, utan ödesstyrt våld vad de förra beträffar, vad de senare beträffar emellertid Gud. En insikt som är sällsynt uteslutande därför att det råder en hårdnackad vana att tänka sig dessa rättvisa målsättningar som målsättningar för en möjlig rätt, det vill säga inte bara som allmängiltiga (något som analytiskt följer av kriteriet på rättvisa) utan också som generellt tillämpliga, vilket – som man lätt kunde visa – strider mot detta kriterium. Ty målsättningar som i en situation är rättvisa, värda allmänt erkännande, allmängiltiga, är det inte i något annat, om än i andra avseenden aldrig så likartat läge. – En icke medelbar funktion av våldet, den funktion som det här är fråga om, kan redan den dagliga livserfarenheten lämna exempel på. Vad människan beträffar, så driver henne exempelvis vreden till de mest iögonfallande utbrott av våld, ett våld som inte förhåller sig som medel till ett föresatt mål. Det är inte medel, utan manifestation. Och detta våld är dessutom på intet sätt främmande för objektiva manifestationer, i vilka det kan underkastas kritik. Dessa återfinns till att börja med i högst betydande form i myten.

Det mytiska våldet i dess urbildliga form är enbart manifestation från gudarnas sida. Inte medel för deras syften, knappast ens manifestation av deras vilja, i främsta rummet manifestation av deras existens. Niobesagan innehåller ett utomordentligt exempel på detta våld. Visserligen skulle det kunna förefalla som om Apollons och Artemis’ handling bara vore ett straff. Men deras våld är i mycket högre grad en etablering av en rätt än en bestraffning för överträdelse av en existerande rätt. Niobes högmod frambesvärjer en katastrof över henne, inte därför att det kränker rätten utan därför att det utmanar ödet – till en kamp där detta måste segra och först i segern i bästa fall ger upphov till en rätt. I hur liten grad sådant gudomligt våld enligt antik uppfattning var identiskt med straffets rättskonserverande våld framgår av sagorna om heroerna, i vilka hjälten, som i Prometevs’ fall, med värdigt mod utmanar ödet, kämpar mot det med växlande framgång och av sagan inte lämnas utan hopp om att en gång kunna bringa människorna en ny rätt. Denne heros och rättsvåldet hos den myt som tagit gestalt i honom är det egentligen som folket ännu i dag försöker få grepp om när det beundrar missdådaren. Våldet bryter alltså fram över Niobe ur ödets ovissa, tvetydiga sfär. Det är egentligen inte förgörande. Trots att det bereder Niobes barn en blodig död, håller det igen inför moderns liv, som det lämnar kvar som ett genom barnens öde bara ännu mer skuldbelastat liv än förut och som en evig stum bärare av skuld på samma gång som en gränssten mellan människor och gudar. Om detta omedelbara våld i sina mytiska manifestationer kan förefalla intimt besläktat, ja identiskt med det rättsetablerande, så återfaller också från det en problematik på det rättsetablerande våldet, i den mån detta ovan i framställningen av det krigiska våldet karakteriserades såsom endast utgörande ett medel. Samtidigt innebär detta sammanhang i så fall ett löfte om att sprida mer ljus över det öde, som i samtliga fall ligger till grund för rättsvåldet och i stora drag föra kritiken av det till ett slut. Våldets funktion i rättsetableringen är nämligen tvåfaldig i den meningen att rättsetableringen visserligen avgör vad som ska gälla som rätt och eftersträvar det som sitt mål med våldet som medel, men utan att i det ögonblick då det åsyftade etableras som rätt också avstå från våldet; tvärtom är det först nu som den i sträng och därtill omedelbar mening gör det till ett rättsetablerande våld, genom att den inte sätter in en i förhållande till våldet fri och oavhängig, utan en vid detta nödvändigt och intimt bunden målsättning som rätt under namn av makt. Rättsetablering är maktetablering och såtillvida en akt av omedelbar manifestation av våldet. Rättvisa är principen för all gudomlig målsättning, makt principen för all mytisk rättsetablering.

Detta sista får en oerhört ödesdiger tillämpning i statsrätten. Inom dess gebit är nämligen gränsetableringen, så som ”freden” åstadkommer den efter alla krig i den mytiska tidsåldern, urfenomenet av rättsetablerande våld över huvud. I den visar det sig med största tydlighet att det är makt mer än aldrig så överväldigande materiell vinning som det rättsetablerande våldet är avsett att garantera. När gränser fastställs blir motståndaren inte helt summariskt tillintetgjord, nej han blir till och med tillerkänd rättigheter, också när segraren förfogar över de mest överlägsna våldsresurser. Och närmare bestämt får han på ett demoniskt-tvetydigt sätt ”lika” rättigheter: för båda de fördragsslutande parterna är det samma linje som inte får överskridas. Härmed träder i skrämmande ursprunglighet samma mytiska tvetydighet hos lagarna, de där inte får överträdas, i dagen som Anatole France talar om när han säger: Det är i lika mån förbjudet för fattiga och rika att övernatta under brovalv. Det förefaller också som om Sorel rör vid en inte bara kulturhistorisk utan också metafysisk sanning när han förmodar att i urtiden all rätt var ”företrädes”rätt för kungarna och de stora, kort sagt för de mäktiga. Detta kommer den nämligen mutatis mutandis att förbli så länge den består. Ty under våldets synvinkel, vilket ensamt kan garantera rätten, finns det ingen jämlikhet, utan i bästa fall en jämvikt mellan lika stora våldspotenser. Gränsetableringen är emellertid en akt som också i ett annat hänseende är betydelsefull för kunskapen om rätten. Lagar och uppdragna gränser förblir, åtminstone under urtidsförhållanden, oskrivna lagar. Människan kan aningslöst överskrida dem och sålunda bli tvingad till gottgörelse. Ty varje rättsingripande som kränkningen av den oskrivna och okända lagen frambesvärjer, kallas gottgörelse till skillnad från straff. Men hur olyckligt denna än må drabba den aningslöse, så kommer den i rättens mening inte som tillfällighet utan som öde, det öde som här ännu en gång uppträder i hela sin överlagda tvetydighet. Redan Hermann Cohen har i en flyktig betraktelse över den antika ödesföreställningen betecknat det som en ”insikt som blir ofrånkomlig”, att det är dess ”egna ordningar som tycks föranleda och framkalla detta utträde, detta avfall”.[5] Om denna anda hos rätten utgör också den moderna principen, att bristande kännedom om lagen inte skyddar mot straff, ett vittnesbörd, liksom också kampen om den skrivna rätten i de tidiga antika samhällena bör uppfattas som en revolt mot de mytiska diktatens anda.

I stället för att visa vägen in i en renare sfär visar sig den mytiska manifestationen av det omedelbara våldet tvärtom vara i grunden identisk med allt rättsvåld och gör aningen om dess problematik till en visshet om det fördärvliga i dess historiska funktion, vars undanröjande därmed framstår som en uppgift. Just denna uppgift aktualiserar i sista instans än en gång frågan om ett rent omedelbart våld som skulle kunna sätta en gräns för det mytiska. Liksom myten på alla områden finner Gud i sin väg, så motverkas det mytiska våldet av det gudomliga. Och det står klart att det i alla stycken är dess motsats. Är det mytiska våldet rättsetablerande så är det gudomliga rättsförstörande, sätter det förra gränser så är det senare gränslöst i sin förstörelse, medför det mytiska på en gång skuld och gottgörelse så kommer det gudomliga med försoning, är det ena hotande så är det andra drabbande, det ena blodigt så det andra på ett oblodigt sätt letalt. Mot Niobesagan kan som exempel på detta våld Guds dom över Korahs släkt ställas upp. Den drabbar privilegierade, leviter, drabbar dem utan förvarning, utan hot, slår hårt och gör inte halt inför förintelsen. Men med denna följer ju samtidigt försoningen och ett djupt samband är omisskännligt mellan den oblodiga och den försonande karaktären hos detta våld. Ty blod är symbolen för det nakna livet. Upplösningen av rättsvåldet går nu, på ett sätt som här inte närmare kan utredas, tillbaka på den skuld som häftar vid det nakna naturliga livet och som överantvardar den levande, oskyldig och olycklig, åt botgöringen som ”sonar” hans skuld – och väl också förlöser den skyldige, men inte från en skuld utan från rätten. Ty med det nakna livet upphör också rättens herravälde över den levande. Det mytiska våldet är blodigt våld för dess egen skull gentemot det nakna livet, det gudomliga rent våld gentemot allt liv för den levandes skull. Det förra kräver offer, det senare tar emot dem.

Vittnesbörden om detta gudomliga våld är inte begränsade enbart till den religiösa traditionen. I åtminstone en sakrosant manifestation fortlever det ännu i våra dagar. Vad som i sin fulländade form står utanför rätten såsom uppfostrarens våld är en av dess uppenbarelseformer. Dessa definieras alltså inte som av Gud omedelbart utförda under, utan som moment av oblodig, drabbande, försonande fullbordan. Ytterst som frånvaro av varje rättsetablering. I så måtto är det visserligen berättigat att också beteckna detta våld som förhärjande; men detta bara relativt, i förhållande till egendom, rätt, liv och liknande, aldrig absolut i förhållande till den levandes själ. – En sådan utvidgning av begreppet rent eller gudomligt våld är naturligtvis förutbestämd att just i våra dagar provocera de häftigaste angrepp, och man kommer att vända sig mot den med argumentet att den på deduktiv väg också sanktionerar letalt våld människor emellan under vissa betingelser. Detta argument kan inte godtas. Ty på frågan ”Får jag dräpa?” följer det orubbliga svaret i form av budet ”Du skall icke dräpa”. Detta bud står i vägen för gärningen, liksom Gud ”står i vägen för” att den sker. Men budet framstår naturligtivs inför den fullbordade gärningen som irrelevant, inkommensurabelt, så sant som det inte får vara fruktan för straff som manar till dess efterföljelse. Budet föranleder inte någon dom över gärningen. Och sålunda kan man då inte på förhand förutse vare sig själva den gudomliga domen över denna eller dess motiv. Därför har inte de rätten på sin sida som med budet som grundval fördömer varje dråp som en människa förövar mot en annan. Detta står inte som måttstock för domar utan som rättesnöre för handlingar, giltigt för den handlande personen eller gemenskapen som har att ta ställning till det i sin ensamhet och i extrema fall ta på sig ansvaret att bortse från det. Så uppfattades det också av judendomen, som uttryckligen avvisade möjligheten av att fällas till ansvar för dråp i nödvärn. – Men dessa tänkare går tillbaka på ett annat teorem, som de kanske menar i sin tur ska ge en hållbar grund för budet. Det är satsen om livets okränbara helgd, som de antingen tillämpar på allt unimaliskt eller rentav vegetabiliskt liv eller också inskränker till att gälla för det mänskliga. Deras argumentation ser i ett extremt fall, som kan exemplifieras med det revolutionära dödandet av förtryckarna, ut på följande sätt: ”Dödar jag inte, så kan jag aldrig upprätta rättvisans världsrike… så tänker den intellektuelle terroristen… Vi däremot bekänner oss till övertygelsen att högre än lycka och rättvisa för den enskilda existensen står – existensen som sådan.”[6] Lika säkert som denna sista sats är falsk, lågsinnad till och med, lika säkert röjer den förpliktelsen att inte längre söka grunden för budet i vad gärningen betyder för den mördade, utan i vad den betyder för Gud och för gärningsmannen själv. Falsk och gemen är satsen att existensen i sig står högre än en rättvis existens, om nu existens inte ska betyda annat än att uppehålla livet, och det är den betydelsen som avses i den citerade reflexionen. En oerhörd sanning innehåller den emellertid, om existens (eller rättare liv) – ord vilkas dubbelmening helt i analogi med ordet ”fred” kan förklaras med deras relation till två olika sfärer – är liktydigt med det orubbliga aggregattillståndet ”människa”. Om satsen innebär att människans icke-vara är någonting mer fruktansvärt än den rättfärdiga människans ännu-icke-vara. Den citerade satsen har denna tvetydighet att tacka för sin bestickande karaktär. Poängen är att människan inte på några villkor sammanfaller med sin blotta existens, lika litet med det stycke liv som finns i henne som med något annat av sina tillstånd och egenskaper, eller ens med det unika i sin fysiska person. Lika helig som människan är (eller det liv inom henne som identiskt föreligger i jordeliv, död och fortvaro), lika litet är hennes olika tillstånd det, lika litet hennes fysiska, inför andra människor sårbara liv. Vilket är då den väsentliga skillnaden mellan detta liv och djurens och växternas? Och till och med om dessa vore heliga, så skulle de ändå inte kunna vara det för sin blotta existens’ skull, inte bara i och med den. Att efterforska ursprunget till dogmen om livets okränkbara helgd skulle säkert löna sig. Kanske, ja sannolikt är den inte gammal, utan en sista förvillelse av den försvagade västerländska traditionen under sökandet i det kosmologiskt ogenomträngliga efter den helige man, som gick förlorad för den. (Den höga åldern hos alla religiösa förbud mot mord motsäger inte detta, eftersom dessa är grundade på andra tankegångar än det moderna teoremet.) Det stämmer i varje fall till eftertanke att det som här heligförklaras för det gamla mytiska tänkandet var den märkte bäraren av skulden: den blotta existensen.

Kritiken av våldet är dess historias filosofi. Denna historias ”filosofi” därför att dess utgångsidé bara möjliggör en kritisk, distingerande och värderande granskning av dess i tiden givna data. En blick som enbart riktas mot det mest närliggande kan på sin höjd åstadkomma ett dialektiskt fram och tillbaka mellan våldets inkarnationer såsom rättsetablerande och rättskonserverande. Denna oscilleringsprincip beror på att varje rättskonserverande våld i det långa loppet indirekt självt försvagar det rättsetablerande våld, som är representerat i det, genom undertryckandet av de fientliga våldspotenserna. (Några symtom på delta har vi under undersökningens lopp pekat på.) Detta pågår ända till dess nya eller tidigare undertryckta våldspotenser segrar över det dittills rättsetablerande våldet och därmed lägger grunden till en ny rätt och ett nytt förfall. På genombrytandet av detta kretslopp under bannet av de mytiska rättsformerna, avskaffandet av rätten jämte de former av våld som den är utlämnad åt, liksom de åt den, i sista hand alltså av statsvåldet, baserar sig en ny historisk tidsålder. Om mytens herravälde redan är brutet här och var i samtiden, så ligger detta nya inte i ett så övernaturligt fjärrperspektiv att ett ord mot rätten dömer sig självt. Blir emellertid våldets bestånd såsom rent och omedelbart säkerställt också bortom rätten, så är därmed bevisat att och på vad sätt också det revolutionära våldet är möjligt, vilket är det namn man bör ge åt den högsta manifestationen av rent våld hos människan. Inte lika möjligt men heller inte lika angeläget är det emellertid för människan att avgöra när rent våld i ett bestämt fall har förelegat. Ty bara det mytiska, inte det gudomliga våldet låter sig med säkerhet identifieras som sådant, det skulle i så fall vara i oförlikneliga verkningar, eftersom våldets försonande kraft inte är synlig för människoögon. På nytt ligger alla eviga former öppna för det rena gudomliga våldet, de former som myten avlade i sin mesallians med rätten. De kan uppenbara sig i det sanna kriget lika väl som i mängdens gudsdom över förbrytaren. Förkastligt är emellertid allt mytiskt våld, det rättsetablerande våldet, som man har rätt att kalla det styrande. Förkastligt likaså det rättskonserverande, det förvaltade våldet, som står i dess tjänst. Det gudomliga våldet, som är den heliga uppfyllelsens sinnebild och insegel, aldrig dess medel, bör rätteligen kallas det rådande.


Noter:

[1] Vad man snarare kan fråga sig när det gäller detta berömda krav är om det inte innehåller för litet, nämligen om det är tillåtet att i något som helst hänseende använda eller låta använda sig själv eller någon annan som ett medel. För ett sådant tvivel skulle mycket goda skäl kunna anföras.

[2] Unger, Politik und Metaphysik, Berlin 1921, s. 8.

[3] Se dock Unger, a.a., s. 18 ff.

[4] Sorel, Réflexions sur la violence, Ve édition, Paris 1919, s. 250.

[5] Hermann Cohen, Ethik des reinen Willens, 2. Auflage, Berlin 1907, s. 362.

[6] Kurt Hiller i en av ”Das Ziels” årsböcker.


Anmärkningar:

[1*] privaträtten är skriven för dem som är på sin vakt ― ö.a.

Annonser
Posted in Law

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s