ur Stäppvargen

Posted on f

0


Hesse

sid 4-5

Var människosort har sina kännetecken, sina dygder och laster, sin dödssynd. Till Stäppvargens kännetecken hörde att han var en kvällsmänniska. Morgonen var för honom en obehaglig tid på dygnet, som han var rädd för och som han aldrig hade något av. Ingen enda morgon i hela sitt liv var han riktigt glad, aldrig utträttade han något under morgontimmarna, de gav honom inga goda infall till glädje för honom själv och andra. Först frampå eftermiddagen blev han så småningom varm och levande, och först emot kvällen blev han, då han hade sina bra dagar, upplivad och produktiv och ibland full av eld och livslust. Därmed sammanhängde också hans behov av ensamhet och oberoende. Aldrig har någon människa känt ett djupare behov efter oberoende än han. När han ännu var ung och fattig och hade svårt att förtjäna sitt uppehälle gick han hellre hungrig och i trasiga kläder än slog av ett uns på sitt oberoende. Aldrig sålde han sig för pengar eller vällevnad, aldrig till kvinnor eller mäktiga män, och hundratals gånger ratade och avvisade han sådant som i alla människors ögon var hans uppenbara fördel för att därmed bevara sin frihet. Ingenting föreföll honom så förhatligt och avskyvärt som tanken på att utöva ett ämbete, att behöva indela sin dag och sitt år efter vissa regler och lyda under andra. Ett kontor, ett kansli, ett ämbetsrum skulle för honom ha varit värre än döden, och det förfärligaste han kunde uppleva i drömmen var att sitta fången i en kasern. Allt dyligt hade han lyckats undvika, ofta med stora uppoffringar. Häri låg hans styrka och förtjänst, i detta var han orygglig och omutlig, karaktärsfast och rätlinjig. Men med denna styrka hängde återigen hans lidanden och sorgliga öde nära samman. Det gick honom som de flesta: det han ur sitt väsens innersta drift mest hårdnackat sökte och strävade efter, det fick han till slut, men mer än som gagnar en människa. Till en början var det hans dröm och hans lycka, sedan hans bittra öde. Maktmänniskan blir maktens offer, penningmänniskan pengarnas, den som underkastar sig faller offer för underkastelse, njutningsmänniskan för sin njutning. Och så gick Stäppvargen under på sitt oberoende. Han nådde sitt mål, han blev alltmer oberende, ingen behövde han lyda, ingen rätta sig efter, fri och allena bestämde han över sina göranden och låtanden. Ty varje stark människa når ofelbart fram till det som en verklig drift bjuder henne att söka. Men mitt i sin tillkämpade frihet kom Harry plötsligt underfund med att hans frihet var ett slags död, att han stod ensam, att världen på något kusligt sätt lät honom vara i fred, att folk inte angick honom mer, ja, att han inte angick sig själv längre, att han långsamt höll på att kvävas i en allt tunnare och tunnare luft av relationslöshet och isolering. Ty nu låg saken så till, att ensamhet och oberoende inte längre var hans önskan och mål utan hans dom och öde; önskeringen hade verkat, ingen möjlighet fanns att få önskningen ogjord igen, och det hjälpte inte hur längtansfullt han än sträckte ut armarna efter band och gemensamhet: nu blev han lämnad ensam.

Annonser
Posted in: Literature