Kolonialismens sista timme har slagit

Che Guevara

Tal vid Förenta Nationernas 19:e generalförsamling i New York

Den 11 december 1964

 

Herr President! Herrar delegater!

Kubas delegation vid denna församling vill först av allt uttrycka sin glädje över att tre nya nationer nu kan hälsas välkomna till det stora antal medlemsstater som här diskuterar världens problem. Vi hälsar i deras presidenters och premiärministrars personer folken i Zambia, Malawi och Malta och uttrycker förhoppningen att dessa länder redan från början skall ansluta sig till den grupp av obundna nationer, som kämpar mot imperialism, kolonialism och neokolonialism.

Vi lyckönskar även denna församlings President. Hans utnämning till en så hög post är av utomordentligt stor betydelse, eftersom den speglar den nya historiska perioden av stora segrar för Afrikas folk, som ända till i går var underkastade imperialismens kolonialsystem men som i dag till sin väldiga majoritet, i legitimt utövande av sin självbestämmanderätt, har konstituerat sig som suveräna stater. Kolonialismens sista timme har nu slagit och miljoner människor i Afrika, Asien och Latinamerika reser sig, går ett nytt liv till mötes och förverkligar sin rätt till oinskränkt självbestämmande och till sina nationers självständiga utveckling. Herr President, vi önskar Er den största framgång i den uppgift som anförtrotts Er av medlemsstaterna.

Kuba kommer hit för att klargöra sin inställning till de viktigaste kontroversiella frågorna. Kuba gör det i fullt medvetande om det ansvar det medför att bestiga denna tribun men på samma gång medvetet om den ofrånkomliga plikten att tala med all klarhet och uppriktighet.

Vi skulle vilja se denna församling vakna upp ur sin försoffning och ta itu med problemen på ett nytt, verkligt aktivt sätt. Vi önskar att kommissionerna börjar sitt arbete och att detta inte avstannar vid den första konfrontationen med komplicerade frågor. Imperialismen vill göra detta möte till en oratoriskt imponerande men i sak meningslös ordduell för att omintetgöra en lösning av de allvarliga problemen i världen. Vi måste förhindra att så sker. Denna församling bör inte ihågkommas endast för sin beteckning som FN:s generalförsamling ”nummer XIX”. Våra ansträngningar är inriktade på ett i verklig mening framgångsrikt arbete.

Vi känner oss ha rätten och plikten att understryka detta, då Kuba är ett av de länder som utgör en skärningspunkt för de politiska kraftfältens ständiga friktioner. Det är ett av de områden där de principer, som stöder de små ländernas rätt till suveränitet, sätts på prov dag efter dag, minut efter minut. Samtidigt är vårt land en av skyttegravarna för världens frihet, beläget endast ett stenkast från den nordamerikanska imperialismen. Det visar i handling, genom sitt dagliga exempel, att folken verkligen kan befria sig och att de kan förbli fria under mänsklighetens nuvarande villkor. Som vi vet finns det nu ett socialistiskt läger som blir starkare för var dag och förser sig med allt mäktigare vapen. Men för ett folk som frigjort sig krävs mer än denna styrkefaktor för att det skall överleva: inre enhet, tro på sin egen bestämmelse, orubblig beslutsamhet att kämpa intill döden för att försvara sitt land och revolutionen. Allt detta har Kuba, herrar delegater.

Av alla de brännande problem som skall behandlas vid denna församling är det ett, som för oss har särskild betydelse och som vi tror måste ställas på ett sådant sätt att inte något som helst tvivel kan kvarstå hos någon. Det är problemet om fredlig samexistens mellan stater med olika ekonomiska och sociala system. Stora framsteg har gjorts i världen i detta hänseende. Men imperialismen – framför allt den nordamerikanska – har försökt skapa den föreställningen att fredlig samexistens är reserverad enbart för stormakterna. Vi uttrycker här samma åsikt som vår president uttryckte i Kairo och som senare inneslöts i den deklaration som gjordes av Andra konferensen för stats- eller regeringschefer i obundna länder: det kan inte råda fredlig samexistens endast mellan de mäktiga nationerna, om man vill bevara freden i världen. Den måste utsträckas till att omfatta alla stater, oberoende av deras storlek, oberoende av tidigare historiska bindningar och oberoende av de problem som uppstår mellan vissa av dem i ett givet ögonblick.

I många fall upprätthålls för närvarande inte den form av fredlig samexistens som vi eftersträvar. Kungadömet Kambodja har utsatts för alla slags lömska och brutala angrepp från nordamerikanska baser i Sydvietnam endast därför att Kambodja intar en neutral hållning och inte ger vika för den nordamerikanska imperialismens intriger. Laos, ett delat land, har även blivit föremål för alla former av imperialistisk aggression, dess folk har massakrerats från luften, de avtal som undertecknades i Genève har kränkts och en del av territoriet är ständigt utsatt för faran att angripas av imperialistiska styrkor som agerar ostraffat. Demokratiska Republiken Vietnam har som få andra folk i världen fått erfara denna typ av aggression. Detta land har än en gång fått se sina gränser kränkta, sett hur fientliga bomb- och jaktplan beskjutit dess anläggningar, hur nordamerikanska krigsfartyg kränkt dess territorialvatten och anfallit dess kuststationer. I detta ögonblick hänger över Demokratiska Republiken Vietnam hotet att de nordamerikanska krigsanstiftarna öppet vidgar kriget mot dess land och folk, ett krig som krigsanstiftarna i många år fört mot folket i Sydvietnam. Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina har allvarligt varnat Förenta staterna. Vi står inför en situation där världsfreden allvarligt satts på spel. Men dessutom befinner sig miljoner människors liv i hela denna del av Asien under ett konstant hot som beror på den nordamerikanske inkräktarens egenmäktiga åtgärder.

Den fredliga samexistensen har också brutalt satts på prov på Cypern genom trycket från den turkiska regeringen och NATO, som tvingat Cyperns folk och regering till heroiskt och energiskt försvar av sin suveränitet.

I alla dessa områden av världen försöker imperialismen genomdriva sin version av samexistens. Det är de förtryckta folken i förbund med det socialistiska lägret som bör visa vad verklig samexistens är, och det åligger FN att stödja dem.

Det bör också understrykas att begreppet fredlig samexistens måste klart definieras inte bara i sådana fall då suveräna stater är invecklade. Som marxister har vi hävdat att fredlig samexistens mellan nationer inte innesluter samexistens mellan exploatörer och exploaterade, mellan förtryckare och förtryckta. Detta är för övrigt en princip som proklamerats inom denna organisation, nämligen rätten till fullt oberoende och frihet från alla former av kolonialt förtryck. Därför uttrycker vi vår solidaritet med folken i det s.k. Portugisiska Guinea, i Angola och Mocambique, som ännu lever under kolonialt välde och som massakreras för förbrytelsen att kräva sin frihet. Vi är beredda att hjälpa dem efter vår förmåga, i överensstämmelse med Kairodeklarationen.

Vi uttrycker vår solidaritet med folket i Puerto Rico och dess store ledare, Pedro Albizu Campos, som genom ännu en demonstration av förtryckarnas hyckleri frigavs vid 72 års ålder, då han nästan förlorat talförmågan och var förlamad efter att ha tillbringat ett helt liv i fängelse.

Albizu Campos är en symbol för det ännu inte befriade men obändiga Amerika. År efter år i fängelse, under nästan outhärdligt tryck och mental tortyr, i ensamhet och total isolering från sitt folk och sin familj, medan erövrarna och deras lakejer begick sina skändligheter på den jord som sett honom födas – ingenting av allt detta bröt ned hans vilja. Den kubanska delegationen betygar i sitt folks namn sin beundran och sin tacksamhet till en patriot som förlänat värdighet åt vårt Amerika.

Nordamerikanerna har under årtal försökt förnedra Puerto Rico och förvandla dess kultur till en hybridprodukt som speglar förtrycket: spanskt språk med engelsk böjning, spanskt språk med gångjärn i ryggen för att böja det inför yankee-soldaten. Puertorikanska soldater har använts som kanonmat i imperialistiska krig, som i Korea, och till och med för att skjuta mot sina egna bröder, som under den nordamerikanska arméns massaker för några månader sedan mot Panamas försvarslösa folk – en av yankeeimperialismens senaste ogärningar.

Trots dessa oerhörda kränkningar av dess vilja och bestämmelse har folket i Puerto Rico bevarat sin kultur, sin latinska karaktär och sin nationalkänsla, vilket är ett ovedersägligt bevis för den okuvliga beslutsamheten hos massorna på denna latinamerikanska ö att en dag vinna sitt oberoende.

Vi måste också påpeka att principen om fredlig samexistens inte innesluter rätten att kränka folkviljan som sker i det s.k. Brittiska Guyana. Där har premiärminister Cheddi Jagans regering blivit offer för alla slags påtryckningar och manövrer. Man har uppskjutit tidpunkten för proklamerande av hans lands oberoende medan man söker efter metoder att trotsa folkviljan för att genom skumma manövrer kunna tillsätta en annan mer följsam regering än den nuvarande och sedan bevilja detta stycke amerikanska jord en stympad frihet.

Vilka vägar Guyana än må följa för att vinna friheten, så kommer Kuba att ge dess folk sitt moraliska och aktiva stöd.

Vi bör även påpeka att öarna Guadeloupe och Martinique kämpar för sin självständighet sedan lång tid tillbaka utan att ha uppnått den. Detta sakernas tillstånd får inte fortsätta.

Än en gång höjer vi vår röst för att väcka världen till insikt om vad som händer i Sydafrika. Den brutala apartheidpolitiken utövas inför världens ögon. Afrikas folk är tvingade att tolerera fortsatt tillämpning på sin kontinent av doktrinen om den ena rasens överlägsenhet över den andra och fortsatt ostraffat mördande i namn av denna rasöverlägsenhet. Skall inte FN äntligen ingripa för att göra slut på detta?

Jag skulle särskilt vilja påminna om det tragiska fallet Kongo, som är unikt i den moderna världens historia och som visar hur man fullkomligt ostraffat med den fräckaste cynism kan bedra folken på deras rättigheter. Den direkta orsaken till detta är Kongos väldiga rikedomar, som de imperialistiska staterna vill behålla under sin kontroll. I det inlägg som kamrat Fidel Castro gjorde vid sitt första framträdande i FN underströk han att hela problemet om samexistens mellan nationerna i grunden gäller problemet om otillbörligt tillägnande av främmande egendom. Han konstaterade: ”Om denna utplundringsfilosofi upphör, så kommer också krigsfilosofin att upphöra.” Men utplundringsfilosofin har ingalunda upphört utan lever tvärtom starkare än någonsin. De som i FN:s namn mördade Lumumba, mördar i dag tusentals kongoleser i namn av försvaret för den vita rasen.

Hur skulle vi kunna glömma det sätt på vilket Patrice Lumumbas förtroende till FN förråddes? Hur skulle vi kunna glömma de finter och intriger som följde på detta lands ockupation av FN-trupper, under vilkas skydd den store afrikanske patriotens mördare ostraffat handlade?

Hur skulle vi kunna glömma, herrar delegater, att den som trotsade FN:s auktoritet i Kongo – inte precis av patriotiska skäl utan till följd av konflikter mellan imperialisterna – var Moise Tshombe, som med belgiskt stöd inledde Katangas utbrytning?

Och hur skall man rättfärdiga, hur skall man förklara att Tshombe, som jagats bort från Katanga sedan FN:s aktion genomförts, kunde återvända och etablera sig som härskare i Kongo? Vem skulle kunna förneka den ömkliga roll som imperialisterna tvingade FN att spela?

Kort sagt, en stor militär apparat sattes i rörelse för att hindra Katangas utbrytning, men i dag är Tshombe vid makten, Kongos rikedomar i imperialisternas händer … och utgifterna, dem skall de anständiga nationerna stå för! Strålande affärer för krigets köpmän! Därför stöder Kuba den riktiga hållning som Sovjetunionen intagit genom att vägra betala kostnaderna för förbrytelsen.

Till råga på denna skymf utspelas nu de senaste händelserna som fyllt världen med indignation.

Vilka är upphovsmännen? Belgiska fallskärmsjägare transporteras med nordamerikanska flygplan som lyfter från engelska baser. Vi minns hur vi i går såg ett litet arbetsamt, civiliserat land i Europa, kungadömet Belgien, invaderat av Hitlers horder. Vi såg med bitterhet hur detta lilla folk massakrerades av den tyska imperialismen, och våra hjärtan var på folkets sida. Men många av oss såg inte den andra sidan av det imperialistiska myntet.

Kanske var det söner till belgiska patrioter, dödade för sitt lands frihet, som ostraffat mördade tusentals kongoleser i den vita rasens namn på samma sätt som deras fäder led under den tyska stöveln därför att deras blod inte var tillräckligt ariskt.

Låt oss hämnas förbrytelsen mot Kongo!

Våra ögon öppnas i dag fritt mot nya horisonter och de kan se vad vår ställning som kolonialslavar i går hindrade oss att se, nämligen att ”den västerländska civilisationen” bakom en glänsande fasad döljer sin rätta bild av hyenor och schakaler. Ty inget annat namn förtjänar de som var ute för att fullfölja sina ”humanitära” uppgifter i Kongo. Ett rovdjur som frossar på försvarslösa, det är imperialismen, det är tecknet på vad den gör med människan, det är den imperialistiske ”vite mannens” signum.

Alla fria människor i världen måste utan att dröja hämnas brottet i Kongo.

Kanske tror verkligen många av dessa soldater, som av det imperialistiska maskineriet förvandlats till omänniskor, att de försvarar rättigheterna för en högre ras. Men i denna församling är de folk i majoritet som har sin hud bränd av skilda solar, färgad av olika pigment, och de har helt och fullt förstått att skillnaden mellan människor inte ligger i hudfärgen utan i ägandeförhållandet visavi produktionsmedlen, det vill säga i produktionsförhållandena.

Den kubanska delegationen hälsar folken i Sydrhodesia och Sydvästafrika, som förtrycks av minoriteter av vita kolonisatörer. Vi hälsar Basutoland, Bechuanaland och Swaziland, Franska Somaliland, Palestinas arabiska folk, Aden och protektoraten, Oman och alla folk som kämpar mot imperialismen och kolonialismen och försäkrar dem åter om vårt stöd. Vi hoppas också på en rättvis lösning av konflikten mellan vår broderrepublik Indonesien och Malaysia.

Herr President! En av de viktigaste frågorna på denna konferens gäller den allmänna och fullständiga avrustningen. Vi uttrycker vårt stöd för en allmän och fullständig avrustning. Vi förespråkar också totalt förstörande av alla kärnvapen och stöder en konferens av alla världens länder för att genomföra dessa folkens önskningar. Vår premiärminister påpekade inför denna församling att kapprustning alltid har lett till krig. Det finns nya atommakter i världen och möjligheten till konfrontation växer.

Vi anser att en sådan konferens är nödvändig för att uppnå totalt förstörande av kärnvapnen med totalt provstopp som första åtgärd. Samtidigt bör det klart fastslås att alla länder är förpliktade att respektera andra staters nuvarande gränser, att avstå från all aggression även med konventionella vapen.

När vi förenar oss med alla länder i världen som kräver allmän och fullständig avrustning, förstöring av hela atomvapenarsenalen, totalt stopp för all framställning av nya kärnvapen och för varje slag av kärnvapenprov, tror vi att det är nödvändigt att det fastslås att även nationernas territoriella integritet måste respekteras och att man måste hejda imperialismens väpnade arm som inte är mindre farlig även om den endast bär konventionella vapen. De som mördade tusentals försvarslösa kongoleser begagnade inte atomvapen. Imperialismen spred död och förintelse omkring sig med konventionella vapen.

Även om de åtgärder vi här förespråkar effektivt genomfördes och även om följande anmärkning kan synas överflödig, måste vi understryka att vi inte kan ansluta oss till någon regional pakt för avveckling av atomvapen så länge Förenta staterna har anfallsbaser på vårt eget territorium, på Puerto Rico, i Panama och andra amerikanska stater, där Förenta staterna anser sig ha rätt att utan restriktioner ha såväl konventionella som nukleära vapen lagrade. Därtill kommer att de senaste resolutioner som OAS antagit mot vårt land och enligt vilka Kuba kan angripas med åberopande av Rio-avtalet gör det nödvändigt för oss att till vårt förfogande ha alla försvarsmedel som vi kan erhålla.

Vi anser att om den konferens vi nyss nämnde skulle uppnå alla dessa mål, vilket tyvärr kommer att visa sig svårt, skulle den bli den mest betydelsefulla i mänsklighetens historia. För att uppnå detta är det nödvändigt att Folkrepubliken Kina är representerad och redan av den anledningen är ett möte av denna typ nödvändigt. Men det skulle vara mycket enklare för världens folk att erkänna den obestridliga sanningen att Folkrepubliken Kina existerar och att dess regering är den enda representanten för det kinesiska folket, och ge den dess rättmätiga plats som för närvarande usurperats av den kamarilla vilken med nordamerikanskt stöd håller provinsen Taiwan under sin kontroll.

Problemet med Kinas representation i FN kan inte på något sätt betraktas som ett nytt inträde i organisationen utan innebär ett återställande till Folkrepubliken Kina av dess legitima rättigheter.

Vi måste energiskt tillbakavisa den komplott som talet om ”de två Kina” innebär. Chiang Kai-sheks kamarilla på Taiwan kan inte få stå kvar i FN. Vi upprepar: det gäller att driva ut usurpatorn och sätta in det kinesiska folkets legitima representant.

Vi varnar vidare för de enträgna försöken från Förenta staternas regering att presentera problemet om Kinas legitima representation i FN som en ”viktig fråga” i avsikt att framtvinga tillämpning av regeln om två tredjedels majoritet.

Folkrepubliken Kinas inträde i FN är verkligen en viktig fråga för världen i dess helhet men inte för FN:s mekanism där den bör utgöra en ren formsak. På detta sätt skulle rättvisa skipas. Men nästan lika viktigt som att skipa rättvisa skulle det vara att denna högvördiga församling en gång för alla klart visade att den har ögon att se med, öron att höra med, en egen tunga att tala med samt insikt och omdöme när det gäller att fatta beslut.

Spridningen av kärnvapen bland NATO-länder och särskilt Förbundsrepubliken Tysklands innehav av dessa massförstörelsevapen skulle ännu mer fjärma möjligheten till ett avrustningsavtal. Till dessa frågor hör också problemet om Tysklands fredliga återförening. Så länge inte något klart samförstånd har nåtts måste man erkänna existensen av två Tyskland, Tyska Demokratiska Republiken och Förbundsrepubliken Tyskland. Den tyska frågan kan inte lösas om inte Tyska Demokratiska Republiken direkt och med fulla rättigheter deltar i förhandlingarna.

Vi skall endast kort beröra frågorna om ekonomisk utveckling och internationell handel, som är rikt representerade på dagordningen. Just detta år, 1964, har Genèvekonferensen ägt rum, då många frågor behandlades som berör dessa aspekter av de internationella förbindelserna. Vår delegations varningar och förutsägelser har helt och fullt bekräftats, det har de ekonomiskt beroende länderna bittert fått erfara.

Vi vill endast påpeka att beträffande Kuba har Förenta staterna inte uppfyllt de uttryckliga rekommendationerna från denna konferens. Nyligen förbjöd den nordamerikanska regeringen även försäljning av medicin till Kuba och kastade då definitivt den mask av humanitet under vilken den söker dölja den aggressiva karaktären av blockaden mot det kubanska folket.

Vi vill än en gång påpeka att det koloniala stigma som hejdar folkens utveckling inte begränsas till de politiska relationerna. Den så kallade försämringen av handelsvillkoren är ingenting annat än resultatet av det olikmässiga utbytet mellan råvaruproducerande länder och industriländerna, vilka behärskar marknaderna och laborerar med en skenbar rättvisa i ett värdemässigt lika handelsutbyte.

Så länge de ekonomiskt beroende folken inte frigör sig från de kapitalistiska marknaderna och i ett starkt block tillsammans med de socialistiska länderna framtvingar nya handelsrelationer mellan utsugare och utsugna, saknas förutsättning för en sund ekonomisk utveckling. Det kommer att ske en tillbakagång och de svaga länderna kommer i vissa fall att åter falla under imperialisternas och kolonialisternas herravälde.

Slutligen, herrar delegater, måste det klart fastslås, att i det karibiska området försiggår manövrer och förberedelser för angrepp mot Kuba. Framför allt på Nicaraguas kuster men även i Costa Rica, i Panamákanalzonen, på Viequesöarna i Puerto Rico, i Florida och troligen på andra punkter av Förenta staternas territorium liksom möjligen i Honduras tränas kubanska och andra legoknektar för syften som inte är av det fredliga slaget.

Som resultat av en beryktad skandal lär Costa Ricas regering ha beordrat likvidering av alla träningsläger för exilkubaner i detta land. Ingen vet om denna hållning är uppriktig eller om det bara är fråga om en skenmanöver för att dölja att de legoknektar som tränas där står i begrepp att begå något illdåd. Vi hoppas att den reella existensen av dessa aggressionsbaser som vi avslöjat för länge sedan, skall bli uppenbar för alla, samt att man betänker det internationella ansvar den regering påtar sig som i sitt land tillåter och underlättar utbildning av legoknektar för angrepp mot Kuba.

Det är även anmärkningsvärt med vilken självklarhet olika tidskrifter i Förenta staterna publicerar informationer om utbildning av legoknektar på olika ställen i det karibiska området och om den nordamerikanska regeringens deltagande i sådan verksamhet. Vi har inte hört någon latinamerikansk röst som officiellt protesterat mot detta. Det visar hur cyniskt Förenta staterna manövrerar sina drängar. De skarpögda utrikesministrarna inom OAS hade ögon att se kubanska ursprungsbeteckningar och finna ”ovedersägliga bevis” i de yankee-vapen som utställdes av Venezuela. Men dessa ministrar ser inte Förenta staternas förberedelser till aggression, liksom de inte heller hörde president Kennedys röst när han uttryckligen förklarade sig som angripare mot Kuba i Playa Girón.

I vissa fall rör det sig om en blindhet som framkallats av de härskande klassernas hat i de latinamerikanska länderna mot vår revolution. I andra, ännu smutsigare fall är blindheten orsakad av glansen från den snöda Mammon.

Efter det laddade händelseförlopp som kallats karibiska krisen träffade Förenta staterna, som alla vet, med Sovjetunionen vissa överenskommelser. De innebar väsentligen tillbakadragandet av en viss typ vapen som Förenta staternas oavbrutna aggressionshandlingar – exempelvis attacken av legosoldater vid Playa Girón och invasionshotet mot vårt land – tvingat oss att sätta upp på Kuba i vår obestridliga rätt till självförsvar.

Nordamerikanerna sökte dessutom uppnå att FN skulle inspektera vårt territorium, vilket vi bestämt avvisade, då Kuba inte tillerkänner Förenta staterna eller någon annan i världen rätt att bestämma vilken typ av vapen Kuba bör ha inom sina gränser.

I detta avseende skulle vi endast respektera multilaterala överenskommelser med lika villkor för alla parter.

Fidel Castro har sagt:

”Så länge suveränitetsbegreppet existerar som ett privilegium för oberoende nationer och folk och är en rättighet för alla folk, så kommer vi inte att tillåta att vårt land berövas denna rättighet. Så länge detta begrepp och dessa principer gäller i världen och har universell giltighet, därför att de universellt accepterats och erkänts av folken, ämnar vi inte acceptera att man berövar oss någon av dessa rättigheter. Vi ämnar inte avstå från någon av dessa rättigheter.”

FN:s generalsekreterare U Thant förstod våra skäl. Likväl försökte Förenta staterna etablera ett godtyckligt och illegalt privilegium, nämligen att kränka små länders luftrum. Sålunda flyger U-2-plan och andra spionplan ostraffat i vårt luftrum. Vi har vidtagit alla åtgärder för att få slut på dessa kränkningar av luftrummet liksom på de provokationer de nordamerikanska marinsoldaterna företar mot våra vaktposter i Guantánamozonen, för att få slut på flygplanens dykningar mot våra och andra länders fartyg på internationellt vatten, piratattackerna mot fartyg under olika flagg och infiltrationen av spioner, sabotörer och vapen på vår ö. Vi vill bygga socialismen. Vi har förklarat oss solidariska med dem som kämpar för freden, vi har förklarat oss tillhöra de obundna ländernas grupp trots att vi är marxist-leninister, därför att de obundna liksom vi kämpar mot imperialismen. Vi vill fred, vi vill bygga ett bättre liv för vårt folk, och därför gör vi vårt yttersta för att undvika att falla för yankeeprovokationerna. Men vi känner mentaliteten hos deras upphovsmän. De vill få oss att betala ett dyrt pris för denna fred. Vi svarar att detta pris inte får överskrida gränserna för värdigheten.

Kuba understryker ännu en gång sin rätt att på sitt territorium ha de vapen det vill och sin vägran att tillerkänna någon makt i världen, hur mäktig den än må vara, rätten att kränka vår jord, våra territorialvatten eller vårt luftrum. Om Kuba i någon församling åtar sig förpliktelser av kollektiv karaktär kommer Kuba att till punkt och pricka uppfylla dem. Fram till dess vidhåller Kuba i full utsträckning alla sina rättigheter, liksom varje annan nation.

Inför imperialismens krav formulerade vår premiärminister fem väsentliga punkter för upprätthållande av en stabil fred i det karibiska området. För det första: upphävande av den ekonomiska blockaden och av alla ekonomiska och kommersiella påtryckningsåtgärder som Förenta staterna överallt i världen organiserar mot vårt land. För det andra: upphörande av all subversiv verksamhet, slut på införande av vapen och ammunition från luften och till sjöss, slut på organiserandet av invasioner av legoknektar samt på infiltration av spioner och sabotörer, aktioner som alla genomförs från Förenta staternas territorium och vissa medbrottsliga länder. För det tredje: upphörande av de piratattacker som genomförs från baser i Förenta staterna och Puerto Rico. För det fjärde: upphörande av alla kränkningar av vårt luftrum och våra territorialvatten genom nordamerikanska flygplan och krigsfartyg. För det femte: evakuering av marinbasen i Guantánamo och återbördande till Kuba av detta kubanska territorium som ockuperats av Förenta staterna.

Inte ett enda av dessa elementära krav har uppfyllts och våra trupper är alltjämt föremål för trakasserier från Guantánamobasen. Denna bas tjänar som tillhåll för våldsverkare, vilka därifrån smugglas in på vårt område.

Vi skulle trötta ut denna församling om vi gav en något så när detaljerad redogörelse för de otaliga provokationerna av olika slag. Det räcker med att nämna att antalet provokationer, inklusive dem som inträffat de första dagarna i denna månad, december, uppgår till 1.323 enbart under 1964.

Listan omfattar mindre provokationer såsom kränkning av skiljelinjen vid basen, utslungande av föremål från det område som kontrolleras av nordamerikanerna, handlingar av sexuell exhibitionism av nordamerikaner av båda könen och muntliga förolämpningar. Det finns andra av allvarligare karaktär. Man skjuter med finkalibriga vapen, man siktar med vapen mot vårt territorium, man skymfar vår nationalsymbol. Ytterst allvarliga provokationer är överskridande av skiljelinjen i avsikt att sätta installationer på den kubanska sidan i brand, och beskjutning med gevär, vilket skett 78 gånger under året och orsakat oss den smärtsamma förlusten av soldaten Ramón López Peña som dödades av två skott från nordamerikanska posteringar 3,5 kilometer från kusten på nordvästra sektorn av gränsen. Detta ytterst allvarliga angrepp gjordes den 19 juli 1964 klockan 19.07. Vår regerings premiärminister tillkännagav offentligt den 26 juli att om detta upprepades skulle order utgå till våra trupper att besvara angreppet. Samtidigt gavs order om att de kubanska styrkorna skulle dras tillbaka från de främre linjerna till positioner längre bort från skiljelinjen, och att man skulle bygga ändamålsenliga skyddsrum.

1.323 provokationer på 340 dagar betyder ungefär fyra provokationer dagligen. Endast en perfekt disciplinerad armé med hög moral kan stå emot en sådan anhopning av fientliga handlingar utan att förlora sinnesnärvaron.

Fyrtiosju länder, samlade till Andra konferensen för stats- eller regeringschefer i obundna länder i Kairo, uttalade enhälligt:

”Konferensen påpekar med oro att utländska militärbaser i praktiken utgör ett medel att öva påtryckning mot nationerna och hämmar deras frigörelse och utveckling enligt deras egna ideologiska, politiska, ekonomiska och kulturella uppfattningar, och förklarar att den reservationslöst stöder de länder som söker uppnå att utländska baser på deras territorium evakueras. Den uppmanar alla stater att omedelbart evakuera de trupper och baser de har i andra länder.

Konferensen betraktar det förhållandet att Förenta staterna håller en militärbas i Guantánamo (Kuba) mot regeringens och det kubanska folkets vilja och i strid med Belgradkonferensens deklaration, som en kränkning av Kubas suveränitet och territoriella integritet.

Konferensen noterar att den kubanska regeringen förklarar sig beredd att lösa sin tvist med Förenta staternas regering rörande Guantánamobasen på jämställd fot och uppmanar enträget Förenta staternas regering att inleda förhandlingar med Kubas regering för att evakuera denna bas.”

Förenta staternas regering har inte svarat på denna uppmaning från Kairokonferensen och försöker att på obestämd tid upprätthålla en tvångsockupation av en del av vårt territorium, varifrån aggressionshandlingar såsom de tidigare nämnda genomförs.

De amerikanska staternas organisation (OAS), av folket även kallad Nordamerikanska kolonialministeriet, fördömde oss ”energiskt” fast vi redan tidigare uteslutits ur den. Den beordrade medlemsländerna att bryta de diplomatiska och kommersiella förbindelserna med Kuba. OAS sanktionerade aggression mot vårt land vid vilket ögonblick som helst och under vilken som helst förevändning och kränkte därmed de mest elementära internationella lagar under fullständigt ignorerande av FN.

Uruguay, Bolivia, Chile och Mexico röstade mot denna åtgärd, och Mexicos förenade staters regering vägrade att foga sig efter sanktionerna när de en gång godkänts. Sedan dess har vi inga förbindelser med de latinamerikanska länderna med undantag av sistnämnda stat. Så har de preliminära stegen tagits mot direkt imperialistisk aggression.

Vi vill ännu en gång förklara att vårt intresse för Latinamerika baseras på de band som förenar oss: det språk vi talar, vår kultur och vår tidigare gemensamme härskare. Inga andra skäl ligger bakom vår önskan om Latinamerikas befrielse från det nordamerikanska koloniala oket. Om näsrot av de här närvarande latinamerikanska länderna skulle besluta att återupprätta förbindelserna med Kuba, så skulle vi vara beredda att acceptera det på basis av jämlikhet och om vederbörande land inte ger sken av att det skulle vara en akt av generositet mot vår regering att erkänna Kuba som ett fritt land. Ty rätten till detta erkännande vann vi med vårt blod under befrielsekampens dagar, och när vi med vårt blod försvarade våra kuster mot yankeeinvasionen.

Även om vi tillbakavisar anklagelserna för inblandning i andra länders inre angelägenheter, kan vi inte förneka vår sympati för de folk som kämpar för sin befrielse. Och vi måste följa vår regerings och vårt folks uppmaning att klart och entydigt säga världen att vi moraliskt stöder och solidariserar oss med de folk som kämpar var det än må vara i världen för att förverkliga den rätt till fullständig suveränitet som proklameras i FN:s stadga.

Förenta staterna däremot intervenerar och deras intervention har en lång historia i Amerika. Kuba känner denna realitet sedan slutet av förra århundradet men den har också upplevts av Colombia, Venezuela, Nicaragua och Centralamerika i allmänhet, Mexico, Haiti och Santo Domingo.

Under senare år har förutom vårt folk även Panama haft direkt erfarenhet av denna aggression. Där öppnade ”marinsoldater” eld från kanalen mot den obeväpnade befolkningen, utan fara för sig själva. Santo Domingos kuster kränktes av yankeeflottan för att man ville hejda utbrottet av folkets berättigade vrede efter mordet på Trujillo. Colombias huvudstad stormades till följd av den resning som framkallades genom mordet på Gaitán.

Lömska interventioner företas medelst de militära missioner som deltar i inre repressalier och som organiserar väpnade styrkor för samma uppgift i ett stort antal länder. Dessa militära missioner deltar också i alla de statskupper, kända som ”gorilazos”, som så många gånger inträffat på den latinamerikanska kontinenten under senare tid.

Förenta staternas styrkor intervenerar konkret för att slå ned folken i Venezuela, Colombia och Guatemala, som för en väpnad kamp för sin frihet. I det förstnämnda landet tjänstgör de inte endast som rådgivare åt armén och polisen utan de leder också folkmordet från luften mot bondebefolkningen i vidsträckta upproriska områden, och de där förlagda yankeekompanierna utövar påtryckning av alla slag för att vidga den direkta inblandningen.

Imperialisterna förbereder sig att slå ned de amerikanska folken och de är i färd med att skapa en brottets international. Förenta staterna intervenerar i Amerika under förevändning att försvara de fria institutionerna. Den dag skall komma då denna församling nått större mognad och begär garantier av den nordamerikanska regeringen för de svarta och latinamerikanska folkgruppernas liv i detta land, vilka till sitt flertal är infödda eller naturaliserade nordamerikanska medborgare.

Hur kan den som mördar sina egna söner och dagligen diskriminerar dem på grund av deras hudfärg, den som låter negrernas mördare gå fria och därtill skyddar dessa mördare och straffar den svarta befolkningen för att den kräver respekt för sina legitima rättigheter som fria människor, uppträda som frihetens beskyddare?

Vi inser att denna församling inte i dag är i stånd att begära förklaringar till dessa handlingar. Men det bör klart sägas ut att Förenta staternas regering inte är frihetens beskyddare utan att den förlänger exploateringen och förtrycket av många av världens folk och en stor del av sina egna medborgare.

Vårt svar på det tvetydiga tal varmed vissa representanter beskrivit förhållandet mellan Kuba och OAS är en öppen proklamation att Amerikas folk kommer att tvinga de förrädiska regeringarna att betala för sitt förräderi.

Kuba, herrar delegater, är ett fritt och suveränt land, utan bojor som binder det till någon, utan utländska investeringar på sitt territorium, utan prokonsuler som leder dess politik. Det kan hålla huvudet högt i denna församling och visa att det förtjänar beteckningen ”Amerikas Fria Territorium”, som Kuba döpts till.

Vårt exempel skall bära frukt på kontinenten som det redan i viss utsträckning burit frukt i Guatemala, Colombia och Venezuela. Det är ingen föraktlig styrka eftersom det inte längre finns några isolerade folk. I Andra Havannadeklarationen heter det:

”Inget folk i Latinamerika är svagt, ty det utgör en del av en familj på 200 miljoner bröder som lider under samma misär, bär på samma känslor, har samma fiende, drömmer samma drömmar om en lyckligare framtid och kan räkna med solidaritet från alla ärliga män och kvinnor i hela världen.”

”Det epos som ligger framför oss kommer att skrivas av de hungrande massorna av indianer, jordlösa bönder och exploaterade arbetare. Det skall skrivas av de progressiva massorna, de ärliga och lysande intellektuella som det finns så många av i de plågade latinamerikanska länderna. Genom massornas och idéernas kamp kommer detta epos att föras fram av våra folk, som misshandlats och föraktats av imperialismen, av våra folk som till i dag var okända men som nu börjar göra imperialisterna sömnlösa. Dessa betraktade oss som en maktlös och undergiven hjord och nu börjar de redan frukta denna hjord, denna gigantiska hjord på 200 miljoner latinamerikaner, i vilka de anar det nordamerikanska monopolkapitalets dödgrävare. […] Stunden för folkens upprättelse nalkas, den stund de själva har valt och som obönhörligt signaleras från den ena änden av kontinenten till den andra. Denna anonyma massa, detta de färgade folkens mörka och tysta Sydamerika, som över hela kontinenten sjunger med samma sorg och besvikelse i stämman, denna massa står nu färdig att slutgiltigt träda in i sin egen historia, börjar skriva den med sitt blod, lida och dö i den. På Sydamerikas åkrar och högland, på sluttningarna av dess bergskedjor, på stäppen och i urskogarna, i ödemarken och i de bullrande städerna, på de stora havens och flodernas stränder, överallt stiger nu i dessa hjärtan en ny sång, överallt börjar denna värld av människor att sätta sig i rörelse, med händerna knutna i vrede, beredda att dö för sin sak, att själva erövra de rättigheter som de i nära femhundra år bedragits på. Nu, om inte förr, ska historien tvingas räkna med Amerikas fattiga, med de exploaterade och föraktade, dessa som nu beslutat att själva och för alltid skriva sin historia. Redan ser man dem dagligen, beväpnade med stenar, påkar och machetes ta jorden i besittning, sätta hackan i den mark som tillhör dem och försvara den med sina liv. Man ser dem komma bärande på sina plakat, banderoller och fanor som de låter fladdra för vinden bland bergen och på slätterna. Och denna våg av skälvande vrede över undanhållen rättvisa och förtrampad rätt, som nu börjar höja sig i Latinamerikas länder, kan icke längre hejdas; den kommer att växa från dag till dag. Ty denna våg utgörs av massorna, de som i alla avseenden är i majoritet, de som med sitt arbete hopsamlar rikedomarna, skapar värdena och håller historiens hjul igång; dessa som nu vaknar upp ur den långa vanmaktens dvala de hållits kvar i.”

”Ty dessa stora människomassor har uttalat sitt ‘Nu är det nog!’ – och satt sig i rörelse. Som giganter går de fram, och deras frammarsch stannar inte förrän de erövrat det verkliga oberoende som de hittills mer än en gång dött förgäves för. De som nu dör ska åtminstone dö som deras bröder dog på Kuba vid Playa Girón: de ska dö för sitt enda, sanna, oåterkalleliga oberoende.”

Denna nya inställning, herrar delegater, på en kontinent, i Amerika, formas och samlas i ett rop varmed våra massor från dag till dag uttrycker sitt oåterkalleliga beslut att kämpa och att paralysera inkräktarens väpnade hand. Detta samfällda rop räknar på förståelse och stöd från alla folk i världen och främst från det socialistiska lägret med Sovjetunionen i spetsen.

Detta vårt samfällda rop är: Fosterlandet eller döden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s