Afrikansk gryning

Aime Cesare

(Gitarr)

Det var i gryningen. Den lilla byn som hade dansat halva natten till tam-tamtrummornas rytmer vaknade så småningom. De trasklädda fåraherdarna förde hjordarna ner i dalen, spelande på sina flöjter. De unga flickorna med sina krus följde varandra på den vindlande stigen till källan. I marabu-gården sjöng en grupp barn i kör verser ur Koranen, med dämpade röster.

(Gitarr)

Det var i gryningen. Kampen mellan dagen och natten. Natten gav utmattad upp och dog långsamt ut. Några solstrålar, den segrande dagens förtrupp, dröjde ännu vid horisonten, blyga och bleka. De sista stjärnorna gled sakta in under molnmassorna, vilka tornade upp sig som blomstrande flamboyantträd.

(Gitarr)

Det var i gryningen. Och långt borta på den stora slätten med dess purpurkonturer avtecknade sig silhuetten av en framåtböjd man, nyodlaren Namans silhuett. Vid varje slag av hans daba flög fåglar förskräckta upp och nådde med snabba vingslag Djoliba, den stora floden Niger, och dess fridfulla stränder. Hans grå bomullsbyxor, som var genomvåta av dagg, slog emot gräset på sidorna. Han svettades men oförtröttlig, ständigt framåtböjd, handskades han skickligt med sitt redskap, ty kornen måste i jorden innan regnen kom.

(Cora)

Det var i gryningen. Fortfarande gryning. Hirsfåglama virvlade runt i lövverket och förkunnade dagens ankomst. På den fuktiga stigen över slätten kom en liten pojke, med ett pilkoger i en rem över axeln, andlöst löpande mot Naman. Han ropade: Broder Naman, byhövdingen säger att du skall komma till palaverträdet.

(Cora)

Förvånad över att bli kallad så tidigt på morgonen lade nyodlaren ner sitt redskap och gick mot byn som nu skimrade i soluppgången. De äldste hade redan tagit plats under trädet allvarligare än någonsin. Vid deras sida satt en man i uniform, en distriktspolis, som lugnt rökte sin pipa.

(Cora)

Naman tog plats på en fårfäll. Hövdingens medicinman reste sig för att överbringa de äldstes vilja till de församlade: De vita har sänt en distriktspolis för att få en man från byn som går ut i krig i deras land. Efter en överläggning har de äldste beslutat utse den ypperste av vår ras för att han i de vitas strid skall visa prov på det mod som alltid kännetecknat var stam.

(Gitarr)

Naman, vars ståtliga hållning och väl utvecklade muskler om kvällarna prisades i harmoniska sånger av de unga flickorna, blev utnämnd. Den ljuva Kadia, hans unga hustru, höll på att stöta i morteln när budet kom. Utan att säga ett ord ställde hon undan den i boden och stängde in sig i sin hydda för att med kvävda snyftningar begråta sin olycka. Döden hade berövat henne hennes första man och hon kunde inte fatta att de vita nu tog ifrån henne Naman, hennes nya, stora hopp.

(Gitarr)

Många många månader förflöt utan att byn hörde något om Naman. Den lilla Kadia var så orolig att hon sökte hjälp hos grannbyns amulettmakare. Till och med de äldste höll ett kort, hemligt rådslag, men ingenting sipprade ut.

(Cora)

Äntligen kom det en dag till byn ett brev från Naman, adresserat till Kadia. Orolig för sin man begav hon sig samma natt på en mödosam vandring, som varade i timmar, till distriktets huvudort där en översättare läste budskapet.

Naman var i Nordafrika, helbrägda, och bad om nyheter om skörden, om della mare-festema, danserna, palaverträdet och om vad som hände i byn…

(Balafong)

Så förflöt flera månader igen och alla blev åter ängsliga för man hörde inget mer från Naman. Kadia tänkte på nytt rådfråga fetischmannen då hon åter fick ett brev. Efter att han varit på Korsika och i Italien var Naman nu i Tyskland och han var stolt över att redan ha fått ett förtjänsttecken.

(Balafong)

Nästa gång var det bara ett kort som meddelade att Naman tillfångatagits av tyskarna. Denna nyhet lade sig tungt över byn. De äldste bestämde att Naman hädanefter fick äran att dansa douga, gamens heliga dans, som ingen som inte utfört en stor bragd får dansa, malinkéhärskamas dans, där varje steg berättar om Malis historia. Det var en tröst för Kadia att se sin man hedrad som en av landets hjältar.

(Gitarr)

Tiden gick… Två år förflöt… Naman var fortfarande i Tyskland. Han skrev inte längre.

(Gitarr)

En vacker dag fick byhövdingen några rader från Dakar som anmälde Namans snara återkomst. Genast smattrade trummorna sitt tam-tam. Man dansade och sjöng ända till gryningen. De unga flickorna sammanställde nya sånger för hans mottagande, ty de gamla som tillägnats honom sade ingenting om douga, denna berömda Manding-dans.

(Tam-tam)

Men en månad senare skrev korpral Moussa, en god vän till Naman, detta tragiska brev till Kadia: Det var i gryningen. Vi var i Tiaroyesur-Mer. Under ett stort gräl med våra vita hövdingar från Dakar träffades Naman av en kula. Han vilar i senegalesisk jord.

(Gitarr)

Ja, det var i gryningen. De första solstrålarna som strök över havets yta förgyllde vågkrusningama. I morgonbrisen böjde palmerna, liksom upprörda över denna morgonens kamp, sakta sina stammar mot oceanen. Kraxande korpflockar berättade vitt och brett om den tragedi som färgat gryningen i Tiaroye med blod… 1 den flammande blå himlen, just ovanför Namans grav, svävade en väldig gam i tung flykt. Den tycktes säga: Naman, du har inte dansat den dans som bär mitt namn. Andra skall dansa den.

 

Annonser

1 thought on “Afrikansk gryning”

  1. De vita dvs vi blekansikten förgör oss själva med våra vapen och
    aggressivitet. USA är på väg att skaffa mer terrorister än någonsin.
    När skall detta sluta, drönarna fortsätter och vi är tysta.
    Låt andra länder vara i fred och återskapa ett nytt oberoende FN.
    carl-gustaf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s