ur Myten om Sysifos

Posted on f

0


Albert Camus

Nu är det viktigaste gjort. Jag har i min hand ett antal vissheter som jag inte kan komma ifrån. Det jag vet, det som är säkert, det som jag inte kan bestrida, inte förkasta – detta är det väsentliga. Jag kan förneka hela den del av mig själv som lever på obestämda stämningar, men inte förkasta allting i den värld som omger mig, som stöter bort mig eller hänrycker mig, men inte det kaos, den kungliga slump och den gudomliga likvärdighet som föds ur anarkin. Jag vet inte om denna värld har en mening utöver sig själv. Men jag vet att jag inte känner till en sådan mening och att det för ögonblicket är omöjligt för mig att lära känna den. Vad har en mening att betyda för mig, om den ligger utanför mina gränser? Jag kan bara förstå i mänskliga begrepp.

Jag förstår det som jag rör vid och det som gör motstånd mot mig. Och jag vet att jag inte kan förena dessa två vissheter: min längtan efter det absoluta och enheten å ena sidan, å den andra omöjligheten att föra tillbaka världen på en enda rationell och förnuftig princip. Hur skulle jag kunna erkänna någon ytterligare sanning utan att ljuga och utan att tillgripa ett hopp som jag inte har och som inte har någon mening inom gränserna för mina villkor?

Om jag vore ett träd bland träden, ett djur bland djuren skulle livet ha en mening eller rättare sagt: problemet skulle inte ha någon mening, eftersom jag skulle vara en del av världen. Jag skulle vara den värld, som nu hela mitt medvetande och hela mitt krav på förtrogenhet ställer mig i motsats till. Det är det löjliga förnuftet, som ställer mig emot hela skapelsen. Jag kan inte förneka det med ett penndrag. Det som jag tror vara sant måste jag hålla fast vid. Det som förefaller påtagligt måste jag försvara, även om det sker emot mig själv. Och vad är det som ligger i botten på denna konflikt, denna brytning mellan världen och min tanke, om inte mitt eget medvetande om världen? Och om jag alltså vill hålla konflikten levande, måste det ske genom ett outtröttligt medvetande, ständigt förnyat, ständigt ansträngt. Där finns det som jag för ögonblicket måste hålla fast vid. Vid denna punkt kommer det absurda in, på en gång så påtagligt och så svårt att erövra; det inträder i människans liv och gör sig hemmastatt där. Och på samma gång kan tanken lämna den rationella ansträngningens ödsliga och torra väg för att slunga sig in i det dagliga livet Människan återinträder i ”mans” anonyma värld, men från och med nu åtföljd av sin revolt och sin klarsyn. Hon har lärt sig att inte hoppas mera. Nuets helvete har till slut blivit hennes kungarike. Alla problem får tillbaka sin skärpa. Den abstrakta bevisningen träder tillbaka för lyriken i former och färger. De andliga konflikterna ikläder sig kött och blod och återfår sin simpla och storslagna hemvist i människans hjärta. Ingen av dem är löst, men alla har förändrat gestalt. Skall jag dö, undkomma genom ”språnget”, bygga mig ett hus av idéer och former efter mina egna mått? Eller skall jag tvärtom satsa på den sönderslitande och underbara absurditeten? Låt oss på denna punkt göra en sista ansträngning och dra ut alla konsekvenserna. Kroppen, ömheten, skapelsen, handlingen, det mänskliga ädelmodet – allt detta återfår sin plats i den meningslösa världen. Människan återfinner slutligen den absurditet och den likgiltighet, som är vin och bröd för hennes storhet.

Annonser
Posted in: Philosophy